Nickande, bockande, tackande, jakande leds de i led
de villrådigt underdåniga som säger Ja och Amen, 
ursäktar sig med mössan hårt hållen i handen
böjda, förvridna, en del har slagit knut på sig själv
i jakten på överlevnad eller överflöd, och för att få ingå 
Och jag blir så förtvivlad, var är allt kurage,
var är stoltheten i existensen á la natural, oavsett
härkomst, bagage och omständighet?
Var är värdet bortanför status, titlar o talang,
det som FN så vackert talar om?

De sitter som hundar och tigger, jag vill titta bort
men tvingar mig att se, det kunde vara jag och imorgon
kan det vara så, så jag hjälper naturligtvis det lilla jag kan
Jag hör de på trappsteget ovan tala om talang, tänker
att man måste vara mätt och trygg för att utveckla sådan

Och alla hemlösa, kan drabba vem som helst, komma
som en blixt från en klar himmel, men vi tror alltid
att vi är immuna mot elände när vi är utan erfarenhet

Värst är nog detta rövslickeri, omhuldande av vi,
all missunnsamhet med sparkar nedåt leden,
som en rädsla att tappa balansen om man hjälper den
bakom sig, eller de som kommer allra sist 

Inget gott kommer ur hierarki, annat än ordning i kön,
ordning i trappan, annars är det mest ett plantage
i platåer där ondska, missbruk och korruption gror

Våga kliv ur, våga kliv av, ifrågasätt åtminstone
de ovanför och framför

Andas lite anarki, det syresätter stort