Jag sitter med handen i en skål med jordnötter, efteråt. Minns en bildström från dagens förflyttning mellan centrum och trappen upp mot mitt kvarter; hur det någonstans mitt i parken jag alltid passerat klack till i mig, som en bristning vilken möjliggör en fors via en dammlucka från ett annat, ett mörkare annat; långt vanligare förr då mitt barn var ett småbarn än nu men som sagt också nu. Jag ser klart för mig, där jag rör mig framåt, omgiven av bänkar och buskar och lyktstolpar, hur min nu tonårige son ligger med fötterna ut mot hallen i en rökfylld bostad, vårt hem, och när jag drar honom i strumpfötterna, den ena strumpan är på väg att glida av och från den andra sticker nästan hela stortån fram, så ser jag, då hela kroppen blivit synlig, att halva hans huvud är borta.

Ibland, som igår eftermiddag, när jag kommer hem och har vandrat runt en stund i lägenheten, i glipan mellan skötsel av blomkrukorna och mina middagsförberedelser, så kan jag få en plötslig förnimmelse av att det står någon där ute på gräsmattan mellan träden nedanför mitt fönster med en sten i handen. En målinriktad person som vill invadera, som har makt att dramatiskt förändra: en som fokuserat kan ordna så att jag resten av mitt liv måste förflytta mig i rullstol, som kan knuffa in mig i återkommande psykoser; skänka mig – eller mitt barn - kronisk skräck.

*
Efter att jag tittat porr – vad ska en ensam man göra! - så kan det en dag eller två, ibland tre hela dagar efteråt följa i mig, förfölja mig, fotografiskt detaljerade minnen från det jag sett. Jag kan, utan att jag vill det, i varenda hyfsat tränad tjej mellan nitton och trettiotvå, då hon är på väg in eller ut ur en tunnelbanevagn, i busskön, på torget, vid kassorna på ICA... Utan vidare föraning kan jag se henne i en pornografisk situation – stående lutad över rullbandet vid kassan med brösten klämda mot matvarorna medan hon med ena handen drar en stjärthalva åt sidan.

*
De som gått före har inte berättat något för mig om detaljerna i åldrandet – inte heller har jag sett det på tv. När jag åker långfärdsbuss och tar av mig kängorna tänker jag inte på att det kommer att bli lite besvärligt att några timmar senare få på mig dem igen, att fötterna då har svullnat. Just nu och tillsvidare har jag tre personer som kanske inte vill men som utan vidare kommer att bära min kista. Det blir – med tre kistbärare – en kavande sista promenad, med det avmagrade vilt stirrande liket av mig glidande in mot ett hörn av kistan.