41 kilo luft, hon trampar dimma
med ben så sköra att munnen precis
kan kippa efter liv

"har vi alltid haft så högt i tak på toaletten?"

fastspänd i huden
köttet som fyller upp
allt hon någonsin
har vänt huvudet efter,
längtat efter, strävat efter,
men hon får kisa mer och mer
för varje magont,
för varje tunt hjärtslag
glittrande ögon blir snabbt gråa
när verkligheten höjer räntan

när kroppen blivit för svag för en tung själ
och man inte bryr sig om att klättra upp
för att se på när världen skriker efter dig
att försöka le, snälla, bara en gång till


"om ni inte ser mig så kanske
kanske
kanske jag inte gör det heller

om jag blir en fjäder så kanske
kanske
kanske jag kan leva"


här kommer fruktan
med en vindpust, i ett järngrepp
där flyger andan
en vinglös känsla, en sista dammvirvel
inuti, utanpå