Börjar mörkna igen, börjar mörkna

och hans hjärta har redan

förvandlat sig självt till en murkla

som mest liknar en hjärna

jo, trots sina ringlande roliga ord

är han full av förtret och giftighet

fast tänker aldrig utsätta

någon för det

sålänge som ingen äter upp hans hatt

eller förstenar foten till ben

håller sig murklan tillräckligt lycklig

och minns sig som Norrbottens landskapssvamp.

Då lägger vi ner döden

i en ukrainsk burk

samtidigt som livet öppnar

sitt neuro-ologiska laboratorium, där doktorn kliver ut,

trivs han bäst på störd mark

typ kalhyggen och dylikt

där varken valnötter

eller sjögurkor växer...