Sommaren slutade aldrig så som vi föreställt oss. Vid septembers uppbrutna snår skulle cykelkorgarna ha fyllts med bättre björnbär än någonsin. Varje rivsår skulle ha varit värt blåbärsblodet som droppade ned i bäcken. Nå, visst fanns där somliga riktigt goda exemplar. Och ingalunda var det ont om dem. Emellertid tog sig lilla Björkla för att skutta in i självaste skogen. Hela familjen blev då nödsakade att lufsa efter, inklusifve mig och gamle Brynolf. Därinne innanför skogsbrynet hade ingen av oss satt sin fot. Hur rejält pappa Björn än har berättat om mossor, ugglor och rotsystem, så har aldrig heller han varit där. Det vill säga ända fram tills denna ödesdigra höstdag...

Flickebarnet fann vi visserligen rätt på, såfort vi kommit in. Hon hade knäböjt invid ett besynnerligt fenomen. Om möjligt påminde föremålet om en rymdfarkost i miniatyr. Men sådana har vi stött på lika ofta som hjortron. Vederbörande däremot rörde sig om någonting hemskt ovanligt, åtminstone inför våra ögon. Någon måtte ha hällt en slemmig sås över fenomenet ifråga. Björkla tycktes tro att det var smakfull glasyr (ja, så blir det när hon regelbundet får besöka storstaden med alla dess avarter). Hennes älskade mor hann med nöd och näppe rycka tag i tungan, och dra undan ungen, innan mötet torde ha lett till katastrofal förtrollning.

I nästa ögonaböj blev vi varse hur exemplaret icke var det enda av sin sort. Hela skogen bestod uppenbarligen av dylik växtlighet. Eller var de rentutav varelser? Majoriteten hade hattar på sig, ja, somliga bar ofantlig hatt. För våran del knallade vi som bäst omkring iklädda kepsar och gummistövlar. Sebastian hade för ovanlighetens skull varit förståndig och behållt cykelhjälmen på. Alla våra hårt flätade korgar dinglade kvar därute vid dikesrenen. Skulle snart fenomenen gripa tag i vår familj med sina slemmiga lemmar?!

Nåväl, en lem per individ räckte knappast långt - men vad kunde de dölja i sina hudveck och strumpor? Vilken sällsam musik från deras skivsnurrande vindlingar ville förleda oss? Osymmetriskt uppradade, från alla håll och kantareller, stod de och iakttog både Björkla och Sebastian, Björn och Cisolia, mig själv, Brynolf och kära mormorsmor. Vi björnbärsbäckar som på fullt allvar hade trott att skogen beboddes av idel träd, djur, kryp och andra bär - nu fick vi ett gott tillfälle att uppgradera vår världsbild. På vilken fot borde vi stå gentemot invånarna? Vilken sorts föda skulle de allt mer ymniga härskarorna låta sig bjudas på? Brynolf bar tydligen med sig en hink fylld med granatäppeljuice. Icke heller den fick varelserna att röra en min, nej inte minsta vitamin. Snarast såg de ut att vänta på kött, mörkt och murrigt kött.

Våra fasor och funderingar avbröts abrupt när tappre Sebastian gick fram till ett fenomen. Helt sonika tog pojken och plockade upp det hela ur marken. Ingenting skedde som reaktion på den historiska händelsen. Blott några mysteriösa trådar tycktes mig hänga kvar som förbindelse mellan luft och jord. Både den mystiska och Sebastian såg oberörda ut, som om här just hade utförts en alldeles alldaglig skoluppgift. Hans mor Cisolia lös lättad upp. Till min förbryllan märkte jag nu hur liten och skrumpen den var, varelsen som syntes ännu dödare än en spion mitt i Kreml skulle ha varit.

I nästa vindil mellan tallegrenarna utbrast Björkla hur "det måste ju va en smörsopp!". Varken jag eller mormorsmor trodde våra öron, hur denna grodlika grej kunde ha någonting att skaffa med smörgåsar eller soppor. Så var det visst, och när Sebastian lyfte av ett lager av dess huvudbonad såg den genast mer beskedlig ut. Allihopa genomgick vi en oförliknelig lust att bringa med oss krabaten hem och bädda ned den i stekpannan. Vi hade alldeles glömt bort att en sådan attiralj ingick i vår ägo, eftersom vi sedan decennier levt enbart på bär och åter bär.

Likt förbaskat kände de minsta till både ett och annat om dessa svampar, som de kallade fenomenen. Var hade barnen uppsnappat denna kännedom?! Månne hos storstadens korridorer, kanske genom någon elektrisk kontakt? Osannolikt kloka informationskanaler sades löpa som ett mycel under varenda gata där. Plötsligt började bitarna erinra sig, svamp för svamp, ett smärre universum som jag lyckats förtränga under snart fyrtio års tid. Detsamma tycktes snabbt gå upp för Brynolf. Ur någon saga hade vi en gång lärt känna dem allesammans, inklusifve en prickig variant av fenomenet. Det fick visionerna att vrida sig i magarna och ticka tungt i benet. Såpass fundamentalt berörd blev jag än en gång av dessa smörsoppar, eller om de nu var slemmiga kremlor och mörklagda murklor.