Han kom åter till hyddan efter en lång dag på fjället. Mörkret föll tidigare nu och månen var det enda som vittnade om solen. Det hade funnits så oändligt med tid, så evigt med rymd och nu bara detta korta instängda ögonblick före läggdags.

Berget ville le, men det var för mörkt. Myren ville sjunga en sång, men det var för vinstilla för att höras. Årets ripungar sjöng dock en sista trudelutt.

Det var längesedan han hade känt en sådan värme för årstiden och han beslöt sig för att inte göra upp en eld, utan bara drunkna i nattens lyse och istället mörkna inombords för att suga upp allt ljus.

Då anade han ett sken bakom sig. Det glänste i gräset och sprakade om hjortronen han hade plockat. Klok som han var så vände han sig inte om utan smekte sin ryggsäck som om det vore ett sällskapsdjur.

Han var som paralyserad. Hur kunde mörkret ha blivit en sådan vän. Det sista som kunde hjälpa han hade nu förrått honom.

Så han vred sakta på huvudet och just då stärktes ljuset och allting bara log. En symfoni av färger berättade för honom att det var fjällmorgon.