Jag är livsfarlig
när dimman kommer
jag känner dig så väl
känslan av dina tänder
dina tänder
när de sliter sönder
det som jag aldrig riktigt
kan sätta ord på
är så familjär
så familjär
att jag nästan
bjuder in den

Jag har släckt ljuset
inombords
för att slippa känna
blodsmaken i munnen
blundar och ser på
när ångesten tar form
av någon annan
så att jag nästan
kan röra vid den
och trösta mig själv
med att jag inte
kan hjälpa att jag
har gått i bitar

Jag är livsfarlig
när jag är ensam
inga varma händer
om mina anklar
som drar ner mig
innan det är försent
tiden står still

Jag är ett litet barn
och den kalla källaren
har bara ett fönster
smutsig, naken
med knäna vid hakan
i en pöl där varje droppe
symboliserar varje önskan
om att någon
på något sätt
ska gå förbi fönstret
till en kall källare
och se ett gråtande barn
som jag har gömt
så långt in
att jag
att jag
jag

det är alltid försent