Jag var den gamla, kloka, galna, vilda

jag hade alla känslor i min sång

men kände ändå med en enda gång

att jag blev svartsjuk på den unga milda

Hon var så ljus och vacker, inte lång

i islandskofta var hon klädd, Matilda

och dessa toner som hon kunde bilda

de steg mot himlen som en blå ballong

Hon dirigerade vår lilla kör

med varsam känsla och med stadig hand

när det var moll blev klangen ändå dur

Jag fällde upp mitt notställ som sig bör

men saknade mitt eget vilda band

där som jag inte var en skum figur