Krossat glas under mina fötter och jag undrar
hur vi hamnade här i en sorgsen film
som inte verkar ha ett slut.
Men kraften du ger mig räcker inte länge till
och epilogen kommer inte att bli lång.
Det finns inte mycket att säga om ”det som hände sen”.
Du blev ensam och jag fick en gravsten,
ett monument i en park långt bort.

Andnöd satte sina spår i mina artärer och vener.
Syrefattigt blod som aldrig riktigt hämtade sig och gav mina
fingertoppar en blå underton.
Som du aldrig kunde släppa med blicken och jag viskade ”freak”.
Ditt skratt när jag kittlade dina sinnen med min nakna hud
och tusentals tankar som växte inom mig men fick tas bort.

Ångesten som växte sig större och större
ju längre tiden gick och dina låtar som du spelade
på en trasig ukulele.
Fick mig att le ett leende vi aldrig fångade på film
fastän vi hade hundratals videoband med min melankoli
och din rivande oro.
Det enda jag ville var att bevisa för dig,
att genom alla dessa år var du den enda medicin
som fick mig att må sådär obeskrivligt bra.

Nästan som om jag tagit amfetamin.