Förflytta dig ett steg mot mig, kom närmare, jag vill delge dig något. Här vilar minnen, namnlöst ångerfulla, som tidvatten. En spegling av den verklighet jag bar i min hand, bilden av mitt liv. Lyssna, lär känna mig, jag har ont om tid.


Det är med största tveksamhet jag antar uppdraget, leder föreställningen. Mina sår är plågsamt djupa, livets markeringar av min närvaro på denna plats, jorden.
Därför: stilla... Jag kan bara viska, är alltför svag för en kraftfull konversation. Vi måste lita på varandra, här i landet där bara sekunder bor. Ensam bland de ensamma, i en hotfull tid, låter jag dig veta...

...magik är nära släkt med vilja; drömmar och perspektiv. Nu kommer via mina händer, dessa laviner av visioner, de landar mjukt hos dig. Du är mottagbar, ödmjuk inför situationen. Mina år, de år jag inte får, söker sig till din själ, och väl där, blir de till årsringar av kraft. Mina gåva till dig. Nu har du ett försvar, ett motstånd. Jag litar på dig.


Naturlighet, denna naturlighet till trots, jag går till vila flytande på tidens ström, som drivved. Det är sommar, varmt och formbart. Kan tänkas finns min framtid i dina handlingar. Leta gärna, sök!, formera dig. Min skugga är...din själ.