jag känner hur
mandlarna
svullnar i halsen
helst av allt vill jag
krama sönder dem
och slita ut dem
och kasta dem på dig
och skrika, ”kolla här
vad du har gjort med
mig kolla här vad
det har blivit av mig”
en som alltid känner
ingenting och
samtidigt alldeles
för mycket
så till den milda grad
att jag blir närmast
paralyserad och
hyvlar av min hud
för att slippa skrumpna
sönder

det här
är inte mitt fel
det är inte mitt fel
det är någon annans

låt oss
kasta bort våra
liv ihop
sa du till mig och
drog ett bloss på
den suspekta
cigaretten
din aristokratiska
näsa dold under
ray bans i plast
och mina bara bröst
styva av beröringen
under din systers klänning
kanske är det därför
som alla jag kysser
smakar
vin och gula blend
kanske är det därför
jag aldrig glömmer hur
du lade handen på
mitt huvud och
pressade mig ner mot
skrevet
sa ”kyss mig, baby
så blir jag kanske hel igen”
ett järngrepp om
min hjässa
fingrar som borrade rätt
in i hjärnbarken
och du teg ihjäl mig
när jag grät
du dödade
någonting
förintade en liten del
av mig som
ännu inte väckts till liv

och så alla de som kommit
sen men inte vet
för att jag inte kan berätta
att sådant sätter spår
i dig
sådant lämnar sår i dig
så jag håller alltid tyst
för vem vill erkänna
sig vara en
stapel i den patriarkala
statistiken
vem vill sälla sig
till de som
är som de
som sitter
i soffan hos malou
och gråter
en liten stund efter tio
när jag häller ångest över
en skål med
havregrynsgröt
morgon efter morgon
men de kommer inte
förstå
ingen av dem har
förstått
att jag är rädd för
tystnad nu och
att jag inte kan
krypa mer nu
för jag har för
längesedan
förbrukat
det
kapitalet.