jag kan inte bära dig längre
mina tårar stänker mot vindrutan
jag lever hellre utan kärlek än ensam med dig
gasen glappar mot gummimattan
jag skrattar när du inte fattar att jag menar
allvar den här gången
jag menar allvar, jag kommer inte stanna kvar
tystnaden hånar
jag vet inte ens om du är förvånad
för varje blånad har täckt mina ärr
mina skorrande, småländska
rullande rikssvenska, bleknade, slingrande ärr
och du har inte sett mig på flera år

jag kan inte bära dig längre
en fastkilad sten mellan skulderbladen
en kronisk krök på ryggraden
jag vill inte va den som inte törs
vad du än tror är du inte störst
det är så tydligt
mina läppar smakar syrligt för att
jag aldrig höjt min röst
men jag skriker nu
dina knogar vitnar mot ratten
blickarna flackar ikapp och du säger
ingenting
ingenting, säger du
ingenting
det finns inga ord som räcker till den här gången
det finns ingen poesi i dig, inte längre
det finns ingen dröm i mig, inte längre
och vi kan sitta kvar här
tiga hål i varandras huven
sätta eld på motorhuven och brinna upp
men varför

jag kan inte bära dig längre
dina naglar sliter upp huden och ändå
är du den som gett mig allt, alltid överallt
även när jag inte velat ha
hur kan man älska ihjäl sig som du
som älskar dig grön och älskar mig blå
och ändå inte kan stå för det
två hopbundna händer i bakluckan
skvalpar mot rutan som en våldtäktsvåg
det är nu jag går
dina lökskärarögon så
motvilligt kisande mot solen