kärlek är det fulaste som finns
jag lämnar en
del av mig själv
i varje hand jag håller
den som släpper mig för fort
den som kramar mig blodig
den som lägger en
svavelsticka i min
mungipa, ber mig andas
djupt och tänka på något
annat, bara en liten
stund, bara tills
ögonen somnat
ja, den också
vi hade hånglat i
rulltrappor och flätat fingrar
i tunnelbanevagnar och jag
hade kysst dina ärr
så att de nästan nästan bleknat
när du försvann
tömde jag mitt ordförråd
tills det värkte som en
fastande mage
sedan teg jag
i hopp om att överröstas av
min egen puls
eller vad som helst
som fick mig verka levande
det slår mig ibland att du kan dö
precis som vem som helst
jag tänker på allt jag borde säga
vad porträtten i asken under
sängen såg
när du trodde de såg en kamera
hur de sänkte blicken och sa
du kan omöjligt vara misstaget
det måste ha varit jag