låt oss uppleva våra liv ihop, sade bartendern till den unga flickan
och hällde upp en alkoholfri drink så att hennes blus stänktes ned

hans fårade panna solbränd och luggen i en ostyrig virvel,

ögonen skymda av förtäckta föresatser

och hennes puls tydligt synlig vid halsen efter tilltalet,

behaget stramt och spänt under hennes balconette

kanske är det därför

som alla hon förälskar sig i

smakar alkoholfritt vin och hans rakvatten

Kanske är det därför hon alltid bär med sig hur han efteråt tog henne om axlarna

och ledsagade henne till bilen

som om de vore ett förälskat par

Kanske är det därför hon stannar upp vid skylten utanför ett par år senare

och hoppas få se honom

men först inte vågar ge sig till känna

Och så alla minuter som går där utanför

utan att orden kommer till hennes mun

så hon väntar bara

tills hon inser att han tittar rakt på henne

utan omsvep ser direkt in i hennes stormiga inre 

hon låter blicken vila där

för att kunna behålla skeendet

att röra sig mot honom vore att riskera en förändring

så rädd är hon

så hon väntar där utanför

för hon vill inte bli en av alla de som blivit sviken

en av alla de som hittade ömheten hos en annan människa men inte tog vara på den

morgonen därpå sitter hon och spetsar sitt kaffe med grämelse

för att hon inte vågade,

inte tordes gå fram till honom

tillfället kommer kanske inte tillbaka

då ringer han

och hon sitter där alldeles stum

det blir en chans till

och de finner varandra

han kommer att förstå

såsom ingen annan gjort förut

att hon är här nu

inte längre rädd för att vänta

inte längre rädd för att tveka

det är bara de och världen

och hon vet

att deras stråk är som stigar i en snårskog

en öppen famn mot horisonten

som ekar av hjärtljuden i aorta

och de vet båda

att deras natthimmel är som en löpeld av känslor

stormvindar av förnimmelser

de tillsammans kommer att erfara

© Birgitta Wäppling, 19 oktober 2014