Det var igår. Jag fick en ingivelse att ta en promenad på stan. Trottoaren var täckt av sprakande höstfärgade löv. Passerade musikskolan där eleverna hängde i klungor, huttrande, rökande musik. Smattret under stövlarna kompade fint och rytmen förde mig framåt bland bilar och udda existenser. Plötsligt i ett gathörn dök hon upp.

– Hallå! Kan du hjälpa mig med hunden? Frågade hon. Djupt försjunken i mina musikaliska tankar om världens rytmer, hajade jag till, tittade upp och mötte två gröna pigga ögon.
– Hej! Jag tittade på damen framför mig. Hon var minst 85 år gammal. Hon hade grått halvlångt hår, intressanta glasögon och ett leende som en nära bekant. En konstnär, tänkte jag.
– Hej. Vill du ha hjälp? Frågade jag.
– Ja, snälla har du tid? Kan du springa lite med min hund. Jag har brutit benet och kan inte gå så bra. Har du lunch?
Jag log och tittade ner på hennes lilla tax. Det var en av mina sällsynta lediga timmar på eftermiddagen, helt oplanerade och tomma.
– Ja, jag kan gå med din hund runt kvarteret, och springa lite.
– Åh, tack snälla. Sa tanten och såg så lycklig ut att solen sken på bara henne.
Jag kände hur mina änglavingar växte ut. Jag frågade damen vad hunden hette.
– Hon heter Tullsan. Sa damen.
- Vad heter du, undrade jag medan vingarna växte ut och lyste kritvitt framför hennes solstrålar.
– Jag heter Gunvor. Sa damen.
– Jag heter Lena. Sa jag. Vi log mot varandra. Hon räckte mig kopplet och Tullsan skuttade glatt iväg.
Jag väntar här vid husväggen, sa Gunvor. Gör det sa jag, vi kommer snart.
Gunvor lutade sina solstrålar mot väggen och såg lycklig ut.
Tullsan och jag flög iväg på ett moln. Vi flög runt kvarteret, vi snosade i lönnlöv och drömde oss bort till sommarens hetta. Tullsan bajsade och sedan gick jag tillbaks till Gunvor.
Solstrålarna var kvar runt henne när vi möttes i gathörnet. Hon syntes på långt håll och vi landade framför hennes fötter. Tullsan och jag.
Gunvor lyste upp ännu mer.
– Du tycker om mig, va? Sa hon.
– Ja det gör jag.
– Tack! Du, det är fint att ha en vän.
Jag log och tog adjö. Vi var vänner. På mindre än en minut, blev vi vänner.
Det kändes som om Gunvor var Nalle Puh och jag var Ior. Vi möttes på gatan och
öppnade dörren på glänt till oss själva.

Det är fint att ha en vän!