När tystnaden gör ont,
varje andetag är en kamp,
då brukade jag tänka på dig.

Det är ett hål,
i min själ,
det var din plats.

För en gångs skull är jag ärlig,
mot mig själv.

Jag låter det riva sönder min insida,
de svarta tankarnas händer gräva djupare inom mig.
Låter de greppa mina lungor,
dra ner mina axlar.
Få mig att darra av skräck,
vilja spy upp mina inälvor.

Känslorna som jag visade förut,
koncentreras till ett kaos,
där själen fanns.

Vi alla dör när vi är unga,
vi stryps av våra känslor.

För att sedan härda, bli vuxna,
lite mer tåliga.

Men än är jag ung,
jag har tid att dö några gånger till.