Jag tror inte pâ Gud men jag har en clementin.
Min kärlek lägger armen om mig och börjar prata om nâgot.
Borde jag lyssna?
Borde jag svara?
Vad vill jag ens göra?

Jag vill berätta om hur universums oändliga likgiltighet skrämmer mig.
Sâ jag börjar prata om clementiner,
det är ju säsong nu.

Jag vet ändâ inte hur jag skulle beskriva min ensamhet pâ franska
och
det skulle sâkert lâta löjligt, om jag försökte. Det finns clementin kvar men vi delar pâ en klyfta ändâ.

Han skulle inte kunna förstâ vad jag pratade om ändâ. Han blir inte pâmind om hur oändlig ensam han är i ett främmande land, som jag blir, varje dag. Sâ jag skrattar i hans armar och smätter clementinsaft i hans ansikte. Han lâtsas bli arg men drar mig närmare sig.

Jag kan inte,
jag vill inte
visa honom hur stort avstândet är mellan oss nu när han älskar mig sâ. Dessutom har han rätt i att de korsikanska clementinerna är de bästa.