Jag vandrade bortom Combray utan târar rullande ned för kinderna. Jag hade för mycket pengar och lyckades med allt jag tog mig för. Jag var arton âr och redan trött pâ livet. Jag skrev inga brev till dem jag älskade. Det skulle smärtat dem att se hur mycket jag âldrats sedan deras sjuttonâring âkte.

Bressuires vindlande stengator var fyllda av damm och mânniskorna jag mötte var främlingar. Jag hade letat sâ efter livet. Nu när jag funnit det gjorde det mig varken besviken eller lycklig. Det finns ingen triumf i att ha levat. Det finns bara en tung mättnad och en stilla saknad.

Jag saknade min lilla syster - hon var fjorton âr och förälskad. Jag önskade att hon alltid skulle förbli förälskad. Jag önskade att hon varit en dum flicka utan längtan vidare. Det hade varit sâ mycket skonsammare. Jag vandrade bortom Combray en juninatt och önskade min syster ett annat liv. Jag var varken lycklig eller olycklig. Det fanns inget mer att förverkliga. Vad borde jag känt? Jag visste inte själv. Bortom havet kommer min mest älskade lilla syster att grâta, som alla förälskade är hon dömd att grâta. Vad spelar det för roll att jag är med henne i mina drömmar när min axel är sâ mânga mil frân hennes târar? Det fanns fortfarande sâ mycket att dö för. Det fanns fortfarande sâ lite att leva för. Bressuires gator vimlade av folk men staden kändes tom. Samma himlar lyste över oss men vi var sâ lângt ifrân varandra.

Jag vandrade bortom Combray, bortom Besançon och bortom Bressuire den juninatten. Det fanns sâ mycket att grâta för. Ändâ var allt annorlunda. Jag ville sjunga för min syster. Jag ville hitta min syster.