Veckorna hade förflutit utan att han märkt det. De hade spelat alfapet och hon hade regelbundet fuskat när hon trodde att han inte såg, de åt hennes brända madeleinkakor och hon lärde honom tålmodigt att vispa egen majonäs. De bråkade aldrig men ibland var han tvungen att gå ut ensam för att slippa se henne. Hon var så självupptagen och envis och neurotisk! Det var en symbios som fungerade - trots att han inte tyckte särskilt mycket om henne. Så trillade hon. Ett epilepsianfall i badrummet. Brandmän, sjukhussäng och sladdar fästa på hennes kropp. Plötsligt var det evinnerliga varadet över. Plötsligt var allt omtumlat.

Någonstans på vägen hade hon berört honom. Det var oåterkalleligt. Någonstans på vägen hade hon blivit en del av hans liv som inte fick förloras. Han kunde inte förstå hur han hade kunnat önska sig därifrån. Nu var de där veckorna i solen slut.