Hon slår sig ner på det ljusblå polyesteröverkastet. Sömmarna är gjorda av ångest, de trådiga hotellrumsgardinerna är gjorda av kvävd panik. Det bleka ljuset som silar in är en stilla men ändå bultande smärta. Hon andas mellan tänderna och känner smärtan stråla genom kroppens alla leder. Hon ser upp. Hennes ögon är vidgade av skräck och mörkret i rummet tycks oändligt stort.
Så ler hon. Ja, hon ler mot dig.
"Du är förlåten" viskar hon hest. "Du är förlåten för allt. Jag hade aldrig förlåtit mig själv, du borde själv aldrig göra det men jag förlåter dig för det. Jag förlåter dig som lammet förlåter sin slaktare."

Hotellrummet löses upp och hon vet att allt är färdigt. Du var aldrig där men ändå någonstans förlåten.