Som om din blick fortfarande lyssnade mjukt på mig bakifrån, minns jag dig.
Som fläckar av solen på näthinnan när man lägger handen framför ögonen en strålande junidag, minns jag dig.
Som brunbränd hud som fortfarande värmer när jag går in i skuggan minns jag dig.
Du var inte alltid lycklig och jag var aldrig enkel. Jag hatade och du drack. Vår bultande smärta svindlade sig tvångsmässigt till en febrig mardröm. Som om vi dött gång efter annan i drömmen vaknade jag kallsvettig i ett häftigt andetag. Väggarna skälvde kring mig och någon väntade på min kärlek fyra trappor ner i köket. Jag försökte dra upp persiennerna men de satt fast. Jag hade velat möta världen med dig, vad det än hade kostat. När persiennerna lossnar flammar solen häftigt in i lägenheten. Du strömmar in i mitt rum. Du är där, i de de virlvande dammkornen när de glittrar. Din närvaro fyller rummet som vatten. Vad skulle jag varit utan dig? Du är min utgångspunkt och min slutsats. Jag minns allt som var smärta men kan inte glömma hur verklig du var. Som om du andades under huden i min kropp, minns jag dig.