Min värdmammas krampaktigt spända kropp
bärs bort på båren genom hallen.
Lakanen kommer behöva tvättas och hennes familj kommer behöva tröstas
men jag kan inte annat än se på.
Klockan var 7:40 när hon fick ett epilepsianfall.
Jag har dåligt samvete för jag kan inte sluta tänka på vad det innebär rent praktiskt för mig. Jag tänker inte med ångestfylld kärlek på mitt förhållande till henne. Jag tänker på att jag återigen är en invandrare och student utan någonstans att sova. Två månader av ro fick jag, just när jag fyllt arton, när jag hade någonstans att bo.
Är jag en elak dotter?
Jag är ju inte hennes dotter!
Precis. Just därför. Hon är ett medel snarare än en person för dig. Att du inte ser dig själv som hennes dotter är beviset på ditt mått av självcentrering.
Jag skyndar mig efter ambulanspersonalen.
Tid att tänka får jag på akuten.