Som tjugoâtta lodräta behâllare av inälvor
klädda för begravning
stod vi och väntade
kastande blickar pâ den stora klockan

när flickan jag förälskat mig i
rusade tvärs över tâgstationen
utan att ha den blekaste aning
om hur äcklig värdslig onödig
världen skulle bli

sâfort hon,
med rosiga kinder och glittrande ögon,
för ett tâg
lämnat den asfalt
vi andra
behâllare av inälvor
mâste nöja oss med.