Det hade duggat hela dagen, och nu var nästan all snö borta. Den som var kvar från de vita vinterdagarna, var grå och smutsig. Hela världen såg smutsig ut. Den lilla gångvägen fram till hyreshuset var kantad av skräp, godispapper. Längs med den växte också ett par taniga björkar. Jag såg på deras nakna grenar. Om man ville kunde man föreställa sig dem som en allé, en mäktig allé full av grönska. Den smutsiga snön blev till vita blommor, vackra.
Jag gick fram till porten och slog koden. Ja, visst var det en port. Snidad i ek med portklapp. Jag var säker på att istället för den sura tanten Hornberg, var nu vår granne en glamourös kvinna som alltid log.
Jag gick raskt uppför trappan. På andra våningen möttes jag av ett sällskap som skrattade högt. De var klädda i festliga aftondressar, och alla såg nöjda och glada ut. Plötsligt var det människor överallt runtomkring mig, det låg bara lycka i luften. Jag konstaterade det och det var som om jag kunde andas ut. Någonting lyftes från mina axlar, en tyngd försvann tillsammans med leendena.
Jag kom in i vår lägenhet, och jag gick in i mitt rum. Där stod sängen på sin vanliga plats. allt var som vanligt. Förutom att gardinerna fladdrade...
Jag svepte bort dem. Utanför mitt fönster bredde en sandstrand ut sig, framför en nedgående sol. Ett par palmer svajade lugnt i brisen. Om jag slöt ögonen kunde jag känna doften av hav. Då hörde jag något bakom mig. Jag svängde runt och där stod du. Du såg på mig. Din vackra mun var röd av läppstift, dina ögon glittrade. Jag såg tillbaka med ett skratt. Ja, med ens såg jag. Den klänning du haft på dig var din vanliga slitna morgonrock, och din eleganta hållning var bortbytt mot en böjd rygg. Din röda mun var inte målad, det var hemskt, hemskt blod. Men dina ögon glittrade fortfarande. Av tårar.