Årets marsipantillverkning var klar. Tomtar, granar och kulor stod i täta rader på den stora brickan mitt på köksbordet, adventsmörkret låg tätt, mässingsstjärnan glimmade i fönstret och mormor plockade ut de designade tallrikarna vi använt att skulptera på för att diska dem. Det var ju det enda porslinet i julfärger, så vi fick lov att återanvända det till sillsmörgåsarna. Mormor bjöd Gunnar och Vaktmästaren att stanna på en kvällsmacka. Gunnar verkade tveksam. Han var trött efter veckan och oroade sig för att han inte skulle orka upp till julavslutningen på skolan i morgon bitti. Jag försäkrade honom att det skulle gå fint att ta en liten sovmorgon, strunta i reprisen på luciatåget och glida in på lunchbuffén. Jag hade faktiskt själv tänkt göra likadant.

Tandpetarna som vi använt för att göra mönster i marsipanen stod kvar på bordet. Gunnar grep en sticka och började peta tänderna medan han funderade över invitationen. Jag gjorde likadant. Vi var ju båda tandläkarbarn. Barnen följde vårt exempel och stoppade munnarna fulla med stickor. Lillsyrran drog upp överläppen och visade sina perfekta framtänder. Det slog mig hur lik hon var min forna klasskamrat, hon som alltid hade ett poäng bättre resultat på provet än jag. Vaktmästaren, som nog gärna skulle velat stanna men kände sig lite blyg utan Gunnars sällskap, verkade inte lita på stickornas hållfasthet.  Han grep en gaffel i stället och började gå lös på kindtänderna.

Så småningom drog sig Gunnar tillbaka på stolen, reste sig och hummade något om att han inte vågade chansa när han inte hade schemat med sig. Jag frågade om jag skulle ringa och väcka honom i morgon bitti, men han försäkrade att det inte behövdes. Vaktmästaren reste sig också, fortfarande med gaffeln i munnen. Jag skämtade lite om att jag fortfarande måste stiga upp och gå i skolan fast jag var så gammal, men mamma påpekade att jag minsann hade lön för mödan. Jag vikarierade som elevassistent och mamma som skolvärdinna. När hon mötte Vaktmästaren och mig i korridoren brukade hon antyda att vi var ett vackert par.

Vi tog farväl av grabbarna och mamma försäkrade att de inte alls måste komma till luciatåget bara för att hon skulle bli avtackad och få tulpaner. Det var ju inte var dag man gick i pension förstås, men det var verkligen ingenting att fira.

Jag täckte noga över brickan med marsipanen och satte ut den på altanen. Morfar gick ut i köket för att hämta sillmackorna medan mormor tände det rödrandiga blockljuset i skålen mitt på bordet, dekorerad med mossa och bär. Det var inte vilket ljus som helst. Det var hopsamlat av hundratals ljusstumpar i olika röda nyanser från mormors och gamlamormors jular, formgjutet i en behållare för badmintonbollar med den rätta foliebeläggningen på insidan, avsågat, tillslipat och smält på ett dekorativt sätt sedan förra julen.

- Tror du på Gud, Mormor? viskade Sötbarnet med ögonen tindrande mot lågan.

Mormor skakade på huvudet, satte ett finger framför munnen och hyssjade. Det blev alldeles stilla. Som om det hade gått en ängel genom rummet.

Då hörde jag plötsligt ett ljud från nedervåningen. Det lät som om någon stökade runt bland saker, prasslade och hummade. Rösten lät välbekant. Var det Gunnar som glömt någonting?

- Hallå? hojtade morfar.

Hummandet fortsatte.

- Björn? ropade morfar och lade med ens handen för munnen, som om han sagt något olämpligt. Barnen och jag utbytte storögda blickar. Vad gjorde Björn i vår källare? Och vem hade släppt in honom?

Morfar fann sig snabbt.

- Jag menar Björnen sover, björnen sover, det är nog min gamle kollega som har tittat in. Ville bara höra om du hade ett schema för skolavslutningen? ropade han och stegade nedför trappan med en blinkning åt mitt håll.

I stearinlågans sken stod sanningen glasklar: morfar hade hyrt in en hemlig tomte till skolans basar i morgon. Kanske skulle han komma på besök med ett smakprov ur fiskdammen redan i kväll. Men hur i hela fridens namn hade han fått tag på Björn? Mina kinder hettade. Jag fixerade ljuslågan och låtsades inte om mormors och barnens undrande blickar.