- Tänk om man bara kunde göra en epokgörande uppfinning och ta patent på den så man slapp knega varenda dag, sa Hippien emellanåt. Bara en enda. Typ kullagret eller ölöppnaren. En lysande idé och sen är man försörjd.

Jag försökte till en början antyda att det låg många års hårt arbete bakom uppfinningar av rang, men Hippien lyssnade inte på det örat. Han trodde bergfast på den mirakulösa snilleblixten.

En dag när jag kom hem från jobbet märkte jag att det kom underliga ångor från källaren. Hade Hippien startat hembränning igen, eller handlade det om något nytt slags kemiskt experiment? Mina farhågor verkade besannas, för när jag närmade mig källardörren såg jag skylten: LABORATORIUM. Jag hann dock aldrig in genom dörren, för jag blev genast upptagen av att lösa konflikter mellan alla byns ungar som hängde utanför laboratoriet.  En hade bytt sockor med en annan och fått yllestrumpor som hon inte tålde, en hittade inte sina byxor och en tredje hade slagit Sötbarnet på käften. Detta gjorde mig så upprörd att jag först blev alldeles lamslagen. Sedan satte jag Sötbarnet i en tröstande väninnas famn och gick för att ringa huliganens föräldrar. Han såg lite drogad ut. Blicken var lömsk. Kanske hade han blivit förgiftad av ångorna i källaren?

Hippien verkade inte ha något emot den unga publikens beundran så länge de höll sig i skinnet, men han var mycket förtegen om målet med sina experiment. Det innersta rummet höll han ständigt låst. En dag kunde jag inte motstå frestelsen att kasta en blick genom glasrutan i dörren och såg då att längs väggarna stod säckar med bönor på rad. Vita bönor, svarta, bruna, röda.

Bönor?

Nästa dag frågade jag Hippien försåtligt om han kunde tänka sig att svänga inom ICA och köpa några vita bönor. Jag förklarade att jag hade tänkt göra Chili con Carne i morgon och ville blötlägga dem över natten. Tyvärr fungerade inte strategin.

- Har vi inga hemma?

- Inte vad jag vet?

- Har du kollat överallt, du vet dom kan ju lätt liksom hamna längst bak i skåpen, det var ju längesen vi åt bönor?

- Jag har kollat.

- Du kan väl köpa själv i byn om det är så viktigt, jag slutar tidigare i dag och vill köra direkt hem. Man får passa på.

- Vi får se. Jag kanske gör tacos i stället.

Jag visste ju att inte Hippien gillade tacos, men inte heller det knepet verkade fungera. Han bara ryckte på axlarna.

- Gör du det. Barnen blir väl glada.

Under helgen tillbringade Hippien många timmar i källaren. När han kom ut från Laboratoriet var han glad som ett barn. Ögonen lyste och kinderna hettade. Jag förvissade mig om att han stod på behörigt avstånd från ångorna innan han tände sin cigarett, och frågade försynt hur det gick med experimenten.

- Du får se på höstmarknaden. Det blir en överraskning, sa Hippien hemlighetsfullt.

Höstmarknaden skulle hållas i byn nästa lördag. Nu började jag också tycka hela saken var riktigt spännande. En vecka till skulle jag väl hålla ut med att vakta nyfikna ungar, ge dem fika och stävja konflikter.

Dagen för höstmarknaden hade jag en spelning i kyrkan. Vi skulle repetera tidigt på morgonen, så jag kunde inte hjälpa Hippien att lasta in varorna. Jag skulle komma direkt till byn efter spelningen och möta familjen på marknaden.

- Det ordnar sig. Barnen hjälper mig.

- Men är det inte tungt då? Du brukar ju alltid klaga på att du får rodda själv.

- Nej, det här är subtila varor. Kvantitet, inte kvalitet.

Jag suckade lättad, packade instrument och noter och gav mig av.

När jag kom till höstmarknaden i bygdegården blev jag mycket förvånad. Svärmor hade det första bordet intill entrén. Hon hade byggt upp en veritabel salladsbar med olika slag av bönsallader. Röda bönor med persilja, svarta med oliver, vita med spenat, och tillbehör i form av grönsallad, chilisås, vitlökssås och pesto. Det såg både gott och närande ut. Men det liknande inte direkt något slags hemligstämplad uppfinning.

- Jag fick bönorna av sonen, nickade svärmor och log. Han hade lite över.

- Jag förstår, pressade jag fram.

Jag lovade att komma tillbaka och äta senare, och gick vidare för att se mig omkring. Av Hippien och barnen syntes inte ett spår. Vid det tredje bordet satt två beslöjade damer. De såg snarare ryska än arabiska ut. Framför sig på bordet hade de en uppsättning dekorationsfärger med smala penslar och ett antal vita pappaskar indelade i fack. I varje fack låg en liten brun, formpräglad kaka. Formerna var olika, men formatet mig att tänka på de simmärken i brons jag med stora svårigheter erövrat som barn. En liknade Fisken, en annan Simborgarmärket. Jag kunde inte avgöra vilket material kakorna var tillverkade av. Det såg inte ut att vara deg. Hade det inte varit så osannolikt hade jag trott att det var hasch.

Då såg jag lappen. En liten etikett fäst på sidan av pappasken. TRÄSLOTTETS BÖNER hade Hippien skrivit med sin tydligaste handstil på en av mina frysetiketter.

Jag funderade över vilket språk jag skulle använda för att tilltala damerna och presentera mig. De blängde på mig över slöjorna och såg inte särskilt gästvänliga ut.

Just då dök Hippien upp från hallen. Jag hörde toalettdörren slå igen bakom honom. När han fick syn på mig gnuggade han de våta händerna och log.

- Fina grejer va. Naturprodukter av bruna bönor. Komposterbara.

- Javisst. Men vad ska man ha dem till?

- Det är ikoner.  Du såg väl E:t i BÖNER? Vitsigt va. Funkar för alla religioner. Jag har ett team här med Olga och Sonja. Du kan välja färgsättning.

Olga höll fram asken. Jag pekade på fisken och valde blå och grön. Olga målade kakan och lade slutligen till några röda streck som jag tyckte förstörde hela intrycket. Hon flyttade skickligt sina fingertoppar under processen, så att lackfärgen torkade på ett ögonblick utan märken. Slutligen fäste hon ett smalt rött sidenband i kakan så att jag skulle kunna bära den om halsen.

- Det röda är tradition, förklarade Hippien. Vi västerlänningar har mycket att lära.

- Gick det inte att använda de vita bönorna? undrade jag oskyldigt.

- Nej de var för lösa i konsistensen. Det krävdes mycket experimenterande för att komma fram till det rätta receptet: bruna bönor med ättika och lagerblad. Svensk husmanskost möter rysk ikonkonst! Jag är ett geni!

Ingen mer än jag verkade ha intresserat sig för ikonerna ännu. Men höstmarknaden hade ju bara börjat. Jag höjde blicken och såg ut mot fotbollsplanen, där Bästgrabben och Sötbarnet var i full gång. Jag undrade om de skulle äta svärmors bönsallad eller om jag skulle bli tvungen att köpa Bullens varmkorv åt dem?