Hon knyter sina kalla fingrar
kring överkastet och drar det tätare kring sina bleka stela axlar.
Vâningsängen pâ internatet bland bergen är sned
och lite smutsig. Hon kurar ihop sig för att hâlla värmen bättre.

Sâ oändligt ensam är hon trots att vâningsängen är en av tolv, trots att de andra skriker ut sina liv kring henne i cirklar.

Men det spelar ändâ ingen roll
hon är nâgon annanstans

Hon âr med sin kärlek
Hon är med en kärlek som är sâ stark att den är giftig
men han älskar henne likasâ

Den värmer inte hennes kalla axlar
den brânner blâsor i bröstet

Hon är i ett ögonblick
dâ han sâg henne i ögonen
och hon riktigt trodde honom
för ett ögonblick

men hon vet
i sin sneda vâningsâng att hon
inte räcker för honom, att det
ögonblicket spräcker de ömma blâsorna,
att hon aldrig skulle vara hans Lotte,
han har ett eget liv.

Smutsig och tom i den sneda vâningsängen
pâ internatet bland bergen
sitter hon i ett överkast
och överlever
allt som inte är värt att leva för