Ser förmultna löv bilda cirklar av vindens kraft,
känner ljuset förtvinas av fuktrika oaser som vitnar
av varma strömmar.

Såg din tanke som slungade kraft i min hopplöshet
och löste upp den dimma som grundade min vy.
Det är aldrig rädslan som hoppas,
det är bara bryn av allt sökande som krossar skalets
enda skydd att kunna överleva det som kommer.

Ligger i min bärsele och ser mina ögon i allas blickar.
Jag kommer inte drunkna så länge vinden är i stiltje.

Förlåt att jag skrev ord som inte går att radera,
förlåt att jag inte såg att spegelbilden var du.

Men jag kan aldrig förlåta att mitt jag är bara jag
och hur mycket jag än önskar, kan jag inte förnya
mina ord från igår.

Känner hur styrkan tilltar och hur kommande luftvirvel
suger mig in i dess centrifugalkraft och förvandlar mina
förnyande celler i tusen dimensioner.

Jag vet att vägen bara är rak när skulden domnar och
sover sött vid min sida och din blick värmer mina nakna
spända axlar till ro.

Men bara för en liten stund
innan allt bryter ut åter.