Jag tänkte inte skriva nu, men det blev så ändå
trots att inspirationen lyser
hjärtskärande med sin frånvaro
så vill jag
berätta:

att jag har gråtit till andras texter ett tag
och frågat samma frågor
som jag frågade när jag var 14

jag missade nästan ett helt meteorregn
men frös ändå kvar för att än en gång
få önska erkännande och bekräftelse
till synen av en ensam stjärnas död

och sedan har jag tänkt på det
en hel del
och undrat vart fan jag skulle vara
om jag fick bestämma själv

skulle jag fly till göteborg
och bli fruktansvärt förälskad
i en pojke med alldeles
för grym smak
för att falla för mig

men få honom ändå

skulle jag börja spela musik igen
skaffa peruk och skratta högt
bland folk som inte skrämmer mig

lyfta blicken

skulle jag bli intresserad
inspirerad, konfunderad, passionerad
bullseye och vi är vänner på riktigt

livet ut, vi skulle aldrig tröttna

allt jag har skrivit
har handlat om att aldrig
vara transparent nog att synas

men jag vet inte längre vad som syns
eller om den bit själ jag har sparat

har dött sedan jag såg den sist