När vår stalledrottning lät stövelknekten öppna portarna till det återfödda stallet, blev alla väsen varse hur ofantligt det hade blivit. Utanpå såg stallet ut som ett gulmålat skjul eller ett enkelt skydd mot snöstormar. Däremot invändigt vecklade vinklarna ut sig till en regnbågsglimrande diamant. Dess väggar torde tydligen vara hårdare än både ekträ och hästsko, medan tapetseringen kändes så mjuk och djup att man kunde drunkna däri [häri].

Visserligen skyltade stallet med små söta torn på taket, och därtill en smula onödigt knapriga fönsterkarmar. Det var dock inget mot härinne, där korridorerna tycktes utgöra det största tänkbara slott. Stalleslottet lät Saffran kalla det, åtbördat med en pregnant klapp på sin mage; för när hon sa "stalleslottet!" så vred sig barnet ett kvarts varv, från det smärtsammaste läget till det mest uthärdliga. Eljest svävade Eljest fram och åter, ner och upp genom öppna spisen, som om det faktiskt var han, detta visa monster, som hade fått drottningens högsta önskan att gå i uppfyllelse.


Redan hade giraffen bockat sig för det lilla portvalvet, klivit in och börjat utforska de närmsta spiltorna. Bland dem som gick att blicka in i sken somliga som nystädade hotellrum, andra likt gamla igengrodda källarskrubbar eller rentav vindsförråd. Giraffen fann några karaffer fyllda av regnbågens alla drycker, lät sig provsmaka sju skilda droppar, och blev nästa sekund neddimensionerad till en mus. Giraffmusen irrade över golvplankornas havrefält, gömde sig kvickt under en mössa, för att icke bli ihjältrampad.

De tre gula tomtarna rusade in, hals över luva, men höll likafullt god koll på vilken spilta de skulle till. Varken lyxsvit eller garderob blev deras mål, ty majoriteten av spiltorna föreföll vara skolsalar, avlånga skolsalar som blänkte matt och lagom ordningssamt. Fram kom man efter några luriga sidospår till avdelningen för människostudier, närmare bestämt den psykologiska vrån, där nu dessa gultomtar försökte tränga sig allt djupare in i hörnet för parapsykologi. Däri [häri] dvaldes de smaskigaste nötterna. Rätt skalade kunde ge insikter som skulle hjälpa diverse svarttomtar i deras mystiska planer...

Under tiden hade de tre blåa tomtarna glidit lugnt och värdigt bort till salen för religionsvetenskap. Där satt de hela dagen och blundade i godan ro, såg gudsbilderna avlösa varandra på stjärnkupolen. När kvällen kom rycktes blåtomtarna upp av musikskramlet utanför sin katedral. Det var naturligtvis ljuselvorna som återigen höll sin karneval med gycklande jyckar och hela paketet.

De tre rosa tomtarna sprang ikapp karnevalståget stup i kvarten. Man ville ju studera varje lustfylld form hos de fulländade, ovanligt runda elvorna. Polkagrisarna bidrog med extra knorr, medan inte minst ERO-tikarna viftade på sina svansplymer så att rosanissarna blev alldeles röda om tomteskäggen. Strax måste de sätta sig i bänkraderna och teckna ned vilka biologiska utvecklingskurvor som just låtit sig skådas. Nu var för övrigt ingen av tomtarna längre nolltomte, ty hela bunten hade  blivit upplysta tolvtomtar [av vissa även kallade tolvvättar].


Sist in av alla i stallet kom de tre svarta tomtarna. Sakta men säkert satte de kurs mot den rymdtekniska avdelningen, närmare bestämt dess matematik-sociologiska vrå i spilta nr 13. Där forskades dygnet runt om vilka människor som kunde bli bäst utrustade att få resa till tomtarnas värld. Man ville ju låta sig upptäckas av varelser som hade både hjärna nog samt hjärta nog att förstå tomtarna de skulle möta. Många människobarn hade visat sig utgöra lovande såväl som avskräckande exempel. Kanhända skulle det till en extra känslig unge?! Saffran verkade bära på just en sådan, hade svarttomtarna räknat ut. Drottningen hyste dock ej ringaste aning om hur här förekom dylika forskningsprojekt bland sina kära små tolvtomtar.