Pincetten i min hand vill gräva djupt inom dig,
gräva gångar genom vävnad och själ för att möta liv.
Punktera din lunga och se luften stiga dig åt hjärnan.
Jag skulle hånle lite grann och tända en cigarett,
berömma mig själv för min uppfinningsrikedom,
dra en hårslinga bakom örat och ta ett halsbloss.
Titta bort mot horisonten medans du kippar efter andan.

Så kom inte med dina svaga,
svultna ursäkter.
De har aldrig varit bra nog
för en proffslögnare som jag.

Bedragare med helskägg och vattenpistoler
har hela mitt liv pekat finger mot mig
och hotat att jag kommer råka illa ut
om jag närmar mig dig.
Men kolla på dig nu, hur du ligger på rygg och kippar efter luft
som jag säger att du inte förtjänar.
Men vad vet jag om det?
Du gav aldrig mig någon eget utrymme.
Ingen egen luft att andas.

Torka tårarna och plocka upp dina utspridda drömmar
som du egentligen inte längre har någon nytta av.
Du såg ju hur jag slog sönder dem mot asfalten,
sparkade spillrorna åt alla håll
så du skulle få det svårare att resa dig.

Jag antar att det kallas hämnd
och den är verkligen ljuv.