Vårens oljud kryper fram
ur sina vrår
belamrar gatorna
under den nyvakna solen

jag
ett vrak med en cigarett i käften
har svårt att förstå
denna plötsliga glädje

Alla uppbrott, avbrott
och pauser
jag är som en hoplimmad vas
som varje vår faller isär

och så ligger man där i delar
skärvor
och man har på sig sina svarta solglasögon
och försöker vara cool

en trasig vas
bland ångvältar och rullande stenblock
i takt med några sjyssta beats
mot centralen

borde gå och köpa lim
men

tränger mig fram
genom all nyförälskelse
som väller fram över asfalten
som ogräs

och alla verkar stirra
på den största idioten

som kallar livet på gatorna
under solen
för något fult

något som förstör



jag borde strunta i det här