Du målar så vackert.

Tack.

Kan du måla mig?

Javisst, det är därför jag kom hit och du är vacker, så jag målar gärna av dig, men det är förstås bara en tolkning. Jag vet inte alltid hur färgerna hamnar förrän efteråt. Det är som att de vill mig mera än de vill dig, så det är min bild, inte av dig, utan hur jag önskar att du vore, det är våld förstås, men ett mjukt våld oftast och ett delande av intryck. Jag skulle inte ha valt vem som helst, samtidigt som jag kunde ha valt vem som helst. Jag valde dig för att du ler fastän du inte ler, du skrattar fastän ändå inte. Det är någonting gömt i dig. En hemlighet som väntar på att få födas. Du är sann och det är sanningen jag vill åt. Du är tafatt, så jag måste leka tafatt med dig. Det finns så mycket att upptäcka i olika ljus, men stå still. Jag kan inte se dig i flera bilder samtidig. Och se mig i ögonen, det är viktigt. Ta inte fasta på att jag målar dig. För det gör jag egentligen inte. Det är en vuxenlek, en stilla lek, stilla för oss båda. Detaljer i vitt blir jag mest glad över och detaljer i svart blir jag mest sorgsen över och summan av det är att jag är lycklig. Du skänker mig mer än jag skänker dig, du anar inte. Här är den platsen där vi är just nu och den är helig såsom så mycket annat. Sådär vill jag se dig, tack. Det är enklast att bara släppa allt för oss båda såsom två älskare släpper sina kläder. Antingen är du fysiskt naken eller mentalt. Jag behövde verkligen det där samtalet vi hade innan. Det var inte mycket, bara lite tankar över te, men det var faktiskt redan då jag målade dig. Jag såg då blåa konturerna och de röda linjerna. Du är vacker. Jag har redan sagt det. Men jag säger det igen för att en del människor ser inte det. Det måste jag ha överseende med. Kanske kommer du att se min tavla som en bagatell.

Och så fortsatte han att prata i timmar. Och medan han höll sitt tal så mjuknade jag sakta. Jag vet inte om jag blev förälskad eller om jag bara greps av ett annat sorts begär. Jag vet inte riktigt vad jag ville skulle ske. Men det var någonting som glödde omkring oss i luften. Det var en spänning över att inte se resultatet, hur linjerna blev till mysterium och hans händers arbete var så vacker, skönare än kalligrafi och mer avslappnat än tai chi. Är det detta som är kärlek tänkte jag och förvånades av tanken. Den kom så naturligt, det var på något sätt inget fientligt i att den träffade mig, jag menar att den kom som en vän.

Han fortsatte att måla tyst nu. Han var tvungen att lägga all sin koncentration i penseldragen. Orden han talade förut hade liksom varit ett mantra med variationer, ett sätt att försänka oss båda i någonting äkta och otvunget. Det var så enkelt nu när jag ser tillbaka på det, varför hade jag inte tänkt på det förut.

Det var färdigt och han brast ut i ett leende, sedan ett gapskratt. Också jag föll in lite tvekande och när jag gick för att se resultatet så hoppade hjärtat till i mig. Det var lite otydligt först att se vad det föreställde, ögat fick långsamt vänja sig, ändå var aningen stark nog för att jag skulle veta, färgkompositionen var enkel och ändå naturligt originell. Jag sa att det här lämnar inte mycket över till fantasin. Jag menade det för allt fanns där och medan jag stod där så hörde jag avlägsen musik. Det var en känd melodi och samtidigt helt ny, precis som jag kände mig. Att äntligen kunna få vara på jorden.