Du är så vacker, så hjärtat drar efter andan
Men inte bryr du dig om hjärtan
med dina våglandskap & vallmofält
Med dina glittrande vikar & vindpinade krypenar
Kanske försöker någon göra avtryck genom att måla av en dramatisk havsscen
eller dreja en mugg i kalkstensvitt
fånga känslan med ett får i motljusehed
Men du vänder dig bort
En rygg av mörker & höst i andedräkten
De dimmgröna oxlarna blir kala
& sen viner snön in
Alla har åkt hem
Men du fortsätter festen ensam
Du är Tomas af Kutens gråblå blick
De långa armarna & milsvida släpande stegen
Du är vemodet & skapandet i varandet
Den soluppvärmda öde stranden i Norsta Auren
för allas skull
& ingens skull
Jag älskar dig
Men du bryr dig inte
& då älskar jag dig ännu mer
Jag går på barnvagnspromenad i min röda klänning
Röd klänning på kalkstensdammig landsväg
Men här skjuter strandkålen upp sina försiktigt turkoslila blad framför en fond av vidsträckt horisont, grått hav
oavsett om jag är här eller inte
Obrydd om någon ser på
Min blick betyder ingenting för dig
Men att jag får se på dig betyder mycket för mig
Sänker ner min nakna kropp i ett skimrande träsk som är gulgrönt nertill & blågrönt upptill
Omsluts & njuter
Torkar på en stenhäll
& ryser av den sensuella känslan
Men du låter solen gå ner genom gluggen i kaffepannan i Gamle hamn & visar Vintergatan över natthimlen
Imorgon blir en ny dag
& jag har minnen av dig,
men du märkte mig inte ens