Efter flera månader märker jag att Siri inte längre är vid liv. Hur hon blott blev trettiotre år känns hemskt besynnerligt. Jag har fotografier av henne som kanske ingen någonsin sett. Hennes skratt doftar flöjt. Nästan lika märkligt känns att vi fortfarande är vänner på facebook. Siris profil är fylld av vackraste omtankar, av sådant poetiskt slag som en levande väldigt sällan får. Förra gången som det just blivit Getens år, en vältuggad vårdag mellan gamla plötsliga filmklipp, fick jag höra Siri sjunga min text mitt i en kör. Hennes mun och ansikte var det enda jag verkligen noterade. Säkerligen existerar Siri i någon form även nu. Efteråt gick jag hem och lyssnade vidare massa varv på LeMarc och McCartney, medan misstanken grodde att jag borde passat på att upptäcka mer av Mahler och Mozart.

Snart nog i de uppvärmda kvällarnas magiska fågelsång, någonstans där maj började övergå i juni, utspann sig en finfin chans att lära känna Siri närmare. Snarare valde jag Ninni, emedan vi redan hade blivit bekantingar och äntligen skulle mötas igen. Fann henne ännu mer snygg, på ett spännande vis som alltjämt tålde att bli utforskat. Ninni målade stora nakna saker och hade dessutom just tagit körkort. Nu for hon stolt omkring mellan de västsvenska skogsgläntorna. Jag var trollbunden och salig som fick hänga med i det svettiga sätet bredvid, fastän hon fortfarande kände sig sjuk, eller i varje fall depressiv. Hennes tillstånd kunde mina intryck bekräfta mycket lite av - kanske var jag egentligen lika mörklagd eller utmattad när allt kom omkring?? Även om vi reflekterade över livsdjupet från bägge håll, var det min mun som pratade mer än hon orkade ta emot.

Ruinerna av en bilverkstad fick Ninni för sig att klättra in i. Det var inte första gången. Med varsin kamera tolkade vi forna dörröppningar, glassplitter, förslutna tvätthoar och ett rektangulärt hål i golvet. Varandras kroppar tolkade vi också däri, om än jag hennes mest. Idag saknar jag minsta aning om huruvida Ninni sitter kvar i det där hålet - eller månne åker runt mellan frodigare ställen. Kanhända både älskar hon och är mer älskad än mig? Förutom alla möjliga och omöjliga förhållanden kikar jag själv på tapeterna i Bergman-filmer. Samtidigt har jag knappt satt upp en enda bild eller mask på mina gapande små väggar. Allehanda ugglor trängs ihjäl på skrivbordet och i bokhyllorna, medan det börjar bli skamligt länge sedan jag verkligen öppnade någon riktig bok. Datorns mappar har vuxit sig allt tätare och förgrenat mitt minne i miljoner nya små kännedomar om månsystemen därute. 2003 tycks mig ligga blott några ögonblick tillbaka, även om jag aldrig mer hittar dit.