En halvt snösmält februarimorgon under den distäckta fullmånen kommer min komplexa insikt. Trots att inga gator har försvunnit, har jag tappat kontakten med varenda föregående sida av livet. Vi skriver på skilda romaner. Visserligen lever jag helt i mina minnen, så hemskt gärna igen och igen. Håller fortfarande kvar alla trådar hårt i hjärteroten. Men de leder inte längre till samma människor. Fångar upp någras spår här och var... Distansen jag står på förvränger varje hörn, tills somliga möten känns närmare än de är, medan andra möten tycks mer fjärran än de faktiskt kan utspela sig nu.

Fastän många personer är tämligen samma som då, har våra relationer vridit sig flera varv i kuben. Där jag förut delade ett orange fält med Jon eller ett lila med Celicia, återfinns vi numera på rosa respektive turkos, till exempel. Tessarakten roterar oss i sin hexagonala rumtid. Stadens tusentals trappor går in och ut ur samma hus, medan rummen möbleras om, byter skyltar och yrken, byter gäster och ingredienser. Det utdöende klientelet ersätts av en ny sorts 22-årsgräns, som i praktiken funkar som maximum istället för minimum.


En av alla Emma har hängt sina färggulliga mönster i ett galleri som jag aldrig tidigare satt min fot i. Denna Emma gick just på samma konstskola som Ninni gjorde många år innan, med skriande kontrast. Att följa Ninnis enorma målningar kändes snarast som att åka omkring i en rysk Tarkovsky-film, såväl på traktor som med rymdfarkost. Allt tycktes ödsligt men ändå tätt inpå organismen. Resan brukade mynna ut i någon familjär rysare, ohyggligt social av amerikansk modell, typ Lynch, Spielberg, Polanski, Cronenberg, kanhända rentav kanadensisk. Min fantasi misstänker emellanåt att förra inkarnationen utspann sig i Kanada på en gård med franska rötter. Det var där som jag på lite äldre dar slutade äta direkt från djuren, började ogilla ost, skinka och ägg, övergick till grönsaker, bär och choklad, en vana som återinträtt i nuvarande, svenska liv.

Ninni och jag drömde tillsammans en kväll, drömde om hur Ninni med sitt evinnerliga hår kravlade ut genom televisionsapparaten. Andarna hade släppt sin grepp som hon själv bett dem ta. Nu ställde hon den smått koreanska getabocken på det rustika fikabordet. Där satt jag i en blommig soffa med rutiga glasögon och tittar än idag på hennes magiskt snirkliga ränder. Som om universum var ämnat att gå runt...


Förändringen hördes mest i cellostämman, som mot sin vilja dominerade hela den syntetiska orkestern. Jon fick inte riktigt ton i träblåsarna, hur han än dirigerade spakarna på panelen. Greg kom dragandes med stora slagverk, tömda oljefat och burkar som han fått med sig från perioden som soldat. Tänkte Greg till och med spela handgranat?! Vår styrman och tillika ljudansvarige Jon blev föga imponerad av skrotsamlingen; försökte åter blåsa igång en gammal oboe. Osmond stod mest bara och bläddrade i seriemagasinen, i jakt på ett oförglömligt uppslag, fastän han skulle föreställa vår egentliga bandledare. Greg fick nöja sig med gitarr. Jag tog hand om klaviaturerna medan Celicia körde cellon.

Ingen som kunde sjunga hade vi - jo, kanske en tjej nerifrån Michigan, men hon var mitt uppe i sina studier. Motown-musiken hade läckert rullat fram med välpumpade däck och redan rullat bort. Nyss gjorde The Monkees skojig entré i teven. Osmond zappade bort dem, fast jag tyckte låtarna lät häftigare än Zappa och det mesta. Vi var nog hursomhelst för gamla för att bygga en rockgrupp - borde inrikta oss på filmskapande alternativt rymdforskning. Kubrick hade något spännande projekt på gång från brittiskt håll. Helst av allt ville jag ta Ninni i håret och fara till månen. Men det var bara hon som kunde ratta raketen, så vi fick se vilken natt en sådan grej skulle bli av. Dessutom hade vi börjat förstå hur det fanns fler än en måne i detta solsystem att välja bland.