Han hade gått ner i vikt. Tvingats göra nya hål i bältet och byxorna satt pösigt på hans kropp. Men inte spelade det någon roll inte. Åtminstone inte mer roll än något annat. Han levde på kaffe och cigaretter, samt en och annan brödskiva.

Klockan var tre på natten när sömnen slutligen tvingade honom att luta omkull sig på den luggslitna soffan. Bara minuter efter ögonen slutits kom mardrömmarna. Kosovo, Han hade varit där för ett par år sedan, smärtan...sorgen. Drömmen flyttade honom tillbaka till en värld som så gott som krossat honom

Han gick på en folktom gata. I en liten stad. Många hus längs gatan låg i ruiner, brända till sådan grad att en enkel renovering inte skulle kunna åtgärda husen till ursprunglig glans. Människorna som bodde här, som fortfarande bodde här gick som bleka skuggor i perferiet. Han såg dom inte, men visste att dom fanns där. Han såg dom inte men visste med säkerhet hur de såg ut. Den gamla kvinnan som förlorat hela sin familj, hennes tandlösa mun och tårfyllda ögon, den röda sjalen som hängde hafsigt över hennes huvud. De tre syskonen som skrämt kollade in alla som närmade sig, deras kläder rivna, smutsiga, brända. Deras lemmar såriga, blodiga, sotiga. Deras ögon som svarta brunnar. De gamla männen som inte kunnat skydda de sina. Ögon fyllda av sorg, ögon fyllda av saknaden av stolhet och mod, ögon fyllda av tomhet och en ändlös sorg. Han kunde vädra lukten av död och rädsla. Den lilla flickan som hittats drunknad i floden två dagar tidigare. Hennes mors skrik när man bar barnet till henne. Hans själ brann som en feber. Han kände till Krig, han visste vad som krävdes för att man skulle kunna döda en annan människa. Men hopplösheten var som ett virus. Han tittade ner på sina fötter. Han svävade. Han passerade gårdagens makabra fynd. En massgrav. Människor låg ovanpå varandra i högar. Kvinnor, män, barn, avrättade och kastade i en skräphög. Blodet och jorden var blandat. Hans blick stelnade på flickebarnet som låg i den stora gropen. Hennes kläder var avslitna, han visste att hon blivit våldtagen. Han kräktes. Han öppnade ögonen och stirrade på marken framför sig, han hade kräkts blod och hans fötter stod nu i en pool av blod. Han blinkade och när han åter öppnade ögonen såg han åter ner i den blodiga gropen. Han såg sin far med halvt bortsprängt ansikte. Han såg sin mor strypt. Han såg sin brors torterade kropp.

Skriket arbetade sig upp genom strupen, passerade halsen och fyllde hans mun Först efter tredje signalen insåg Dorian att telefonen ringde.
Hans svettiga hand slöt sig om luren.
\"Hallå\" rösten var fortfarande lite hes från sömnen och skrikande
\"Dorian hello\" rösten i andra änden tycktes skrika
\"Cate is it you?\" För försa gången på flera dagar fylldes hans hjärta av
värme
\"Yeah ofcourse, how are things with you Dor\"?
Vad skulle han svara? Inget han sa skulle övertyga henne, de hade alltid stått varandra så nära, så nära som tvillingar stod trots att det var två år mellan dem.
\"Oh I\'ve had better days but lets talk about you instead how are things over there?\"
\"Hahaha you would love it DOr, the winter here is long, cold and dark. The men walk around with knives attached to their belts and guess what? THEY ARE WEARING LEATHER PANTS, also they keep drinking till they drop or puke.\"
\"And you think I would like that?\"
\"Macho nonsense, I\'m happy to say Fredrik ain\'t like that though\"
Syskonen pratade ett bra tag. För två år sedan hade Cate packat sin växka och åkt till ett kallt land i närheten av nordpolen. Sverige. Hon hade fallit handlöst för hans blonda hår, solbrända hud och gnistrande blå ögon. Som hennes bror hade han synat killen i sömmarna, men inget var fel på honom. Han var någon slags motorcyklist och tävlade, det var därför dom träffats, han hade bott på hotellet där hon arbetade. Sen flyttade hon till den avkrok han kallade sitt hem
\"I would have come straight away Dor, but this pregnancy hasn\'t been easy on me...\"
\"How do you mean not easy?\"
\"Hahaha you are so cute, but the only thing you can do for me is to take care of yourself you know, most of all I would prefer if you could come here for a longer visit, then I could make sure you took good care of yourself, please Dorian come here!\"
Han hade inte lovat. HUr kunde han lova något när han inte orkade tänka, inte kunde sova...När han lade på luren fylldes han av den tomhet som tog så ont.

Dorian tog en kopp från bänken. Kaffet var kallt men han svepte ändå den beska drycken. Han ville inte somna igen, han orkade inte, hans hjärna pallade inte mer.

Två timmar senare svimmade han. Kroppen var utmattad och han sjönk helt enkelt ihop när han hämtade posten. Kvinnan som arbetade i bageriet såg honom och skyndade för att hjälpa

\"Please let me die\" viskade han \"Please I can\'t take it anymore\"