Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ghazal VI



jag har köpt tamarinder. vi skalar, du mäter upp socker
kokar dem i den blå kastrullen

ni ska inte träffas mer, säger du
jag håller dig som man håller ett timglas

jag knycklar det här kartpapperet i händerna
krossat avstånd mellan vattenhålen

en kort stund vilar jag mot din mage
andas ner i den mjuka förvandlingen

jag vet. jag vill bara inte
ett gult blad faller från porslinsblomman

det är sent när jag kommer hem
din sömn rullar omkring, stjälper mot väggarna

ett tjockt gult månskensfinger far runt i rummet
länsar det som funnits kvar

kylskåpet, skrivbordet, sängöverkastet, urtavlans
korslagda visare

allt lyser ur röntgenplåten. tältets nedstänkta flikar
vävnader av trapetser, skyddsnät. bråckbildning i lejonets ögon

till sist vågar jag; armarna pendlar
benen är mjukt spända

gungställningen omkullvräkt. björksly. järnoxiden
smular sig i handen

lögner multnar till kärlknippen
tomma på vätska, svaga nätblixtar över marken

jag har burit det och fött det. hur
skulle jag kunna gå? ta det ifrån mig




Bunden vers (Annat versmått) av Tomas Söderlund
Läst 330 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2015-03-13 07:57



Bookmark and Share


  TrollTörnTrappan VIP
Ett vackert gestaltat svartsjukedrama?!?

"som man håller ett timglas" tål att kännas efter... Tiden tillsammans tar slut eller börjar om -

"ni ska inte träffas mer, säger du" läste jag först som en uppmaning till textjaget [ett fragment av dialog]

; sedan läste jag det som en beskrivning av textduet [i den obrutna monolog det förmodligen rör sig om]

Vad är det för känsla som vågar vräka omkull alla gungorna osv?!? Om det nu går att dra en linje mellan styckena...
2015-03-19

  Nanna X
den här tyckte jag mycket om, kanske för att jag hittade ett par förenande trådar i min läsning: gult ljus och uppbrott.
2015-03-13
  > Nästa text
< Föregående

Tomas Söderlund
Tomas Söderlund