Kroppen kraschar
den orkar inget mer.

Som en sliten
trasdocka som bärs med
varsamma händer hjälps jag framåt,
jag stöttas upp
när benen inte längre vill bära
med ett vänligt men bestämt
– kom igen ett steg till.

Väl i bilen skakar kroppen av kramp
ansiktet vibrerar synligt &
tårarna rinner,
jag känner mig så totalt
värdelös & trött på livet.

Men mina vänner Är fantastiska! <3