En dag var jag ute och grok. Det var vår i luften och jag grok till fullo av alla dofter och ljud. Det var knappt att jag grok när jag såg den lilla videbusken, men med ens när jag verkligen grok så stod det klart för mig att jag kunde grok.

Inte så att jag någonsin tänkte på att grok en kvist, men det var som att vide ungen grok och jag också grok. Sluta grok ropade jag ut i tomma rymden och jag tror att något grok mig, för jag grok och grok.

Om jag bara kunde grok viskade jag till vide ungen. Det var då jag såg hur vide ungen grok och jag grok av glädje. Grok du lilla vide ung grok jag och det verkade som att vide ungen grok.

Efter den dagen grok jag ofta för jag hade grok något djupt. Varje gång jag såg en sälg så grok hjärtat i mig och utan detta skulle jag helt och totalt grok. Det är sant. Jag grok.