Jag kan fortfarande vakna svettig och panikslagen om nätterna. Jag måste då övertyga mig själv om att jag faktiskt är hemma och inte på ett vit sterilt ställe.
Jag kan fortfrande vakna av mitt egna kvävda skick i bröstet och minnet av sjuksköterskans ansikte där hon tittar ner på mig i sjukhus sängen och hur hon medans hon springer förklarar att jag måste magpumpas och det väldigt väldigt fort.

Känslan är att vilja springa där ifrån men alla tabletter jag tagit har förlamad kroppen istället känns det som ett varmt pirrande. Som något som inte tillhör min egen kropp. Synfältet svartnar mera och mera och alla ljud känns så långt borta.

Någon tar min handled och känner på pulsen. Men det är som att det inte händer mig. Så lätt det känns att bara sluta ögonen och försvinna för gott då och där. Det är det jag är påväg att göra, lämna livet bakom mig lämna den här extrema ångesten som har gjort att jag inte sovit på flera dygn. Släppa min anhöriga fria från bördan att jag finns. För att alla vill ha mig död är det jag tror då.

Men efter månader av planering och sökande efter metod. Misslyckades jag

något räddade mig där i sista hundra delen.

I flera år har jag levt med den här sjukdomen en dödlig än. Folk har ryckt på axlarna och sagt åt mig att rycka upp mig. Kallat mig löjlig. Om jag någon gång nämt den. Så jag gör som många andra och håller tyst.

Det här är flera år sedan och olika behandlingar och mediciner har jag genomgått. Jag minns rädslan första gången jag skulle göra en ECT behandling. Minns vätskan de sprutade in i armen på mig som gör munnen krut torr. Minns hur jag kunde se läkare och en massa sjuksköterskor runt mig, hur masken runt munnen gav mig någon luft som fick hela kroppen att
slappna av. Och så minns jag rädslan när de satte på de kalla klistriga elektroderna på pannan bröstet och huvudet. Rädslan att jag inte skulle hinna sövas in ordentligt innan de skickade elstöttar igenom mig, min kropp framkallade epileptiska anfall för att få min hjärna att kanske börja producera serotonin. Om jag har tur.

Jag vågar inte ens hoppas att jag ska vakna upp och känna något. Men min dröm är att iallfall kunna gråta.

Många förknippar depression med att gråta konstant misstolka mig intr det kan vara en symtom men det finns så mycket mera. När jag kom in på sjukuset. Hade depressionen och sömnbrist en gjort mig så paranoid
att jag kände mig jagad och trodde att folk var efter mig för att jag gjort något hemsk. Jag viste dock inte vad men känslan var där. Jag kunde lägga hela armen på en stek het platta utan att känna något alls
faktum är att jag prövade med det många gånger för att försöka att känna något.

Idag mår jag bra. Jag kan inte alls förstå hur jag tänkte så. Men det var inte jag der var depressionen.


Jag har haft mindre depressioner under tiden och det får jag vänja mig vid för jag har något som kallas reviderade depressioner. För mig att kunna gråta är bara en lättnad och efter som jag sköter om mig på rätt sätt så hamnar jag antagligen inte i en sådan djup depression igen.

Det innebär att jag många gånger inte orkar ha för mycket saker att göra, att jag behöver få vara ibland. Jag behöver äta på fasta tider och jag behöver mera sömn än många andra för att kroppen ska återhämta sig. Jag måste också röra på mig regelbundet.

För några år sedan gick min mamma bort i cancer som jag upplevde det var det ingen som ifråga satte om hon var sjuk eller inte tyvärr dog hon av sin sjukdom. Jag har också en dödlig sjukdom om jag intr sköter om mig ordentligt så kommer den ta död på mig. Cancer angrep min mammas kropp och depression angrep mitt psyke och min kropp.

Många vill inte förstå sig på denna sjukdom. Och de som inte var med då utan bara ser att jag mår bra ifrågasätter ofta. Säger att jag är ung och borde orka mera.
Jag har en bekant med diabetes hon förklarade för mig att hennes kropp intr producerade insulin som den skulle. Min kropp producerar inte serotonin som den ska. Svårare än så är det inte att försöka förstå en depression.