Jag hade drömmar då och då
om att slippa ensamheten.

Om att vara någon som
jag faktiskt ville vara.

Jag tittar ut över en cementerad
kyrkogård
där jag omsorgsfullt begravt
alla minnen.

Framtiden är bortom min horisont
och i min säng
vaggas i kväll en kall kropp
till ro.

Körsbärsträden har slagit ut här.
Söder om din utsikt.

Jag drömmer ibland
om hur du skulle kunna
rädda mig från
mig själv.

Om hur det vore att
gräva upp allt vi var
och se vårsolens första strålar

få mina grå väggar och frusna känslor
att blomstra.

Dessa drömmar är de rosa molnen
som dagen tar med sig ned
bakom horisonten i
Väst.