Loretta Baldwin hade bjudit hem barn, barnbarn och barnbarnsbarn till sin 90 års dag. Eftersom maken Arnold avlidit för mer än 15 år sedan hade hon då beslutat sig för att sälja sitt gamla hus och flytta in i en lägenhet, och på så sätt få ett lättare hushåll att sköta. Men en dag som denna då hela familjen samlades, ja då var en lägenhet nästan för liten.

Hon log för sig själv och njöt av trängseln, det var speciellt att ha dem alla samlade. Det var som ett organiserat kaos med röster och skratt och doften var blandningar av olika parfymer blandat med kaffe doften. Hennes tankar avbröts då en ung man dök upp bakom henne och gav henne en hjärtlig kram.

\"Nana du är det levande beviset på att skönhet bara växer med åren\" Hon kunde inte hjälpa det utan skrockade lyckligt åt den komplimang som endast Nathan kunde klämma ur sig.
\"Nathan sötnos, när gick du från charmig till lögnare\" Hennes långa rynkiga fingrar nöp tag i hans kind på samma sätt som dom gjort i över 26 år. \"En present till dig du fagra mö\" med en teaterlik bugning räckte ynglingen fram ett avlångt blått paket med silversnören.

Loretta älskade sin familj, varendaste en av dem. Även de som ibland ställde till det för sig. Men Nathan Moore, hennes barnbarns barn, var något alldeles speciellt. Inte nog med att han hälsade på frivilligt, utan att det var någon särskild dag, han hälsade på ofta och eftersom han var väl bekannt med hennes oerhörda kärlek till körsbär så hände det relativt ofta att han hade med sig en påse av de röda, söta bären. En sådan gest var mycket betydelsefull för en gammal kvinna, som själv inte kunde ränna ute som förr i världen.Dessutom hade han förmågan att berätta om världen utanför hennes dörr på ett mycket facinerande sätt. Trots familjens storlek så kände hon ett stygn av sorg när hon tänkte på att denna älskvärda människa fortfarande inte hittat någon speciell att dela livet med. Han var, trots ett framåt sätt, mycket blyg trodde hon. Hans lilla syster var helt tvärtemot honom till sättet och utseendet. Brenda var tuff, späd som en älva men tuff som en elitboxare och ingav inte alls det lugn som Loretta förknippade med Nathans uppenbarelse. Dessutom hade den eländig flickan slagit in i Lorettas huvud att brodern förmodligen var homosexuell. När dessa tankar åter kom in i den gamla damens tankar sökte hon med blicken upp Brenda som satt i knä på en snobbig man och flirtade. Tur flickan inte såg den blicken, enligt Loretta var det ont förtal, Brenda hade kallat henne fördomsfull. Det handlade inte om fördomar, hennes barnbarnsbarn var en prima kille, hon kunde för sitt inre inte förstå hur någon kunde anta sådanna eländigheter om pojken. Samtidigt visste hon att den kvinna han en dag skulle komma hem med skulle möta ytterst kritiska blickar från henne själv. Kunde det finnas någon god nog åt honom?

Nathan var född optimist. Loretta beundrade hans sätt att alltid se lösningar i de grövsta problemen. När hans föräldrar gått skilda vägar hade ett par tårar sökt sig fram ur hans annars glittrande blå ögon, men innan någon hann dit för att trösta honom hade han på sitt eget speciella vis deklarerat att det nog var bättre så här eftersom de inte var lyckliga tillsammans. Då var han 6 år gammal. Nu stod han framför henne med ett förväntansfullt leende medan hon slet papperet av paketet med en iver hon borde vuxit ifrån. När hon fått upp kartongen och drog fram en flaska flämtade hon till. Flaskan var så vacker med snirkliga bokstäver och en etikett som skrek ut kvalitet samt ordet KÖRSBÄRSLIKÖR
\"Oh sötnos, du vet alltid vad jag vill ha\"

Den kvällen när alla åkt hem till sitt slog Loretta upp ett glas och ställde på nattduksbordet innan hon gled ner under täcket. Hon var tröttare än hon kunde minnas att hon någonsin varit, men även lycklig. Med ett lyckligt leende smakade hon på den söta drycken, att vara älskad och att få älska ja det var meningen med livet.

Knappt hade hon somnat förrän hon vaknade av något som dunkade. Hon satte sig upp och lyssnade, även om synen hade sina brister så var hon stolt över att hörseln fortfarande var helt perfekt. Ändå hörde hon bara den sorts tystnad som omslöt ett hyreshus likt det hon bodde i den här tiden på kvällen. Hon skakade på huvudet åt sig själv och kurade åter ihop sig under det mjuka duntäcket när hon hörde ytterligare en duns, Hon slog upp ögonen och trots att rummet låt i mörker kunde hon se att taklampan började vajja hit och dit ovanför sängen. Då förstod hon med säkerhet att dunsen kom från lägenheten ovanför.

Hon drog åt sig sin morronrock och satte sig upp. Hon visste att det var en ny hyresgäst där. Mrs Henderson hade blivit inlagd på hem då hon visat sig helt oförmögen att ta hand om sig själv och istället hade en ung kvinna flyttat in, ja för ungefär ett par tre månader sedan. Loretta försökte se kvinnan framför sig. En relativt kort, blek kvinna. Förmodligen inte alls så gammal, kanske i 30 års åldern. Loretta hade hälsat på kvinnan endast två gånger på alla dessa månader, men kvinnan var blyg och försökte försvinna in bland skuggorna och hittills hade Loretta aldrig hört så mycket som ett pip från våningen ovanför sedan kvinnan flyttat in, detta trots att det var mycket lyhört..

När lampan slutade gunga fram och tillbaka återvände den gamla damen till sängen. Innan hon lade ner huvudet på kudden sneglade hon på klockan, 11,47.

Hon slöt sina ögon och kände hur sömnen sakta tog över den trötta kroppen och var säker på att hon somnat när obehagets kalla kårar kröp upp efter hennes magra ben. Till att börja med var det bara en vag känsla av obehag, sedan började en känsla av panik arbeta sig fram, Panik! Loretta som var lugnet själv visste att det måste vara panik för hon hade hört folk beskriva känslan och det kunde inte vara något annat.

Plötsligt var tankarna irrationella, Loretta kände pulsen öka och andetagen ville inte riktigt nå djupt ner i lungorna utan kom stötvis. I hennes huvud ekade ett tjutande ljud som på många sätt påminde om en tekanna som signalerade att vattnet var varmt. När hon insåg att hon satt med telefonen mot örat och hörde Nathans röst i andra änden visste hon att något var fel, något var oerhört fel.