Huset var så stilla. Vid det här laget hade han hoppats genomlida sömnlösa nätter, han drömde om blöjbyten och han drömde om att få passa upp henne, älska henne, ta hand om henne. Men istället var huset tomt. Han kunde inte ens åka till kontoret, det var söndag. Han hade anlitat en privatdetektiv, för även om han misstänkte att hon var borta för alltid, ville han veta, han ville sörja... med en spänd suck hällde han upp konjak i ett glas och svepte det. Han hörde inte att någon annan kommit in i rummet förrän han hörde hennes röst.

\"Hur är det pappa\"
Han vände sig häftigt om, Lauren Lexington var 21 år och hans yngsta barn från äktenskapet med Babette. Hon var inte en klassisk skönhet, men sett genom faderns ögon var hon i det närmsta helt perfekt.
\"Ohh Hej gumman\" Han fyllde åter sitt glas och gick med tunga steg till en av fotöljerna intill den öppna brasan. Han hade bett att få den tänd ett par timmar tidigare, han frös, han hade frusit sedan den dag hans höggravida hustru spårlöst försvunnit.Det hade inte ens gått ett år, ändå kände han sig minst tio år äldre.
\"Du är blek pappa\" Hon gick fram och gled graciöst ner på armstödet intill honom.
\"Jag saknar Victoria vännen\" Hans röst var tystare än vanligt och han släppte inte konjakskupan med blicken. \"Vi hade grälat, visste du det Lauren... ett sånt där jäkla skit gräl som förmodligen berodde på hennes hormoner och det där jäkla kontraktet\" Han nästan morrade fram orden. En liten bagatell hade varit orsaken till att hans fru med ilska i rösten bett honom dra åt helvete innan hon lämnat gården i sin klarblå mercedes... man kunde tro att en sådan snygg och fräsh bil skulle märkas, men ingen hade sett vart den tog vägen. Hennes mobil var avstängd. Hon hade inte ens hört av sig till sina föräldrar... och det var det som oroade honom mest, hon var inte den som skulle lämna dem ovetandes, han hade anmält hennes försvinnande till polisen och inom 20 minuter kändes det som om de misstänkte att han styckat henne och begravt henne under jordgubbarna...
\"Hon borde förstått att du var stressad, att få Storm Industries att skriva på kontraktet var livsviktig, hon borde inte...\"
\"Schhhh snälla Lauren.. det spelar ingen roll längre, det värsta är att jag inte vet om hon försvann av fri vilja eller inte... jag misstänker...\" Han drog in ett djupt andetag och mötte sin dotters gråa ögon, så lik sin mamma hon blivit \"Ingen kan försvinna spårlöst\" han avslutade sin mening och tömde glaset.

Hans dotter hade alltid varit en lillmamma för honom. Han log när hon försökte få honom lättare till sinnes. Självklart hade dom grälat, det var snarare en regel än ett undantag hade han förstått - fäder och döttrar skulle gräla. Hon hade inte uppskattat att få en styvmor som var 6 år äldre än hon själv, hon hade itne heller tjutit av lycka när han deklarerat att dom skulle få ett barn ihop. Men hon fanns alltid vid hans sida och för hans skull hade hon varit artig, om än reserverad mot Victoria.

Colin var en annan femma, han hade flirtat ohämmat med sin nya styvmor och Victoria hade känt sig mycket olustig med honom. Marcus hade varit svartsjuk för första gången i sitt liv, här hade hon en ung man, utan grå hårstrån, med energi och ingen kunde kringgå det faktum att Colin var en oerhört stilig pojke och det hade skiljt mindre än 4 år mellan sonen och hans nya hustru, men hon hade valt honom utan att ens blinka.

\"Var är din bror idag då?\"
\"Oh han for ut med grabbarna på någon grilla/tälta/supa grej som vanligt.\" Marcus kunde bara skaka på huvudet, pojken lekte sig igenom livet, hade lika lite ansvarskänsla som en byracka och var lika nöjeslysten som andra rika odågor. Snart skulle han behöva lära sig mer om företaget, men inte idag. Idag skulle Marcus Lexington begrava sig under en tjockfilt i en enorm dubbelsäng och bara låta smärtan kännas, så fort han lyckats bli av med dottern.

***

Nathan hade lämnat henne på rummet, det hade känts som om det vore okej med en lätt puss på kinden, men han ville inte skrämma henne. Så han hade bara lett och skakat hand som om han vore en damsugarförsäljare.

Hon var ett mysterium. Att hon var rädd, hade han märkt. Hennes blick var aldrig stilla utan sökte runt omgivningen som om hon väntade sig hitta bovar och banditer överallt. Han hade också känt att hon litade på honom mer och mer för varje gång de träffades, och det hade känts helt underbart när hon stal hans mat, han var nog hel knäpp men han önskade att hon kunde stjäla hans mat varje dag, han skulle inte ha något emot att svälta om hon fick den där glöden i sina ögon.

Han knackade lätt på dörren innan han gick in
\"Hallå Nana, jag har med mig lite fika\" Trots att han gärna lät Victoria Fletscher stäla hans mat, hade magen sagt ifrån när han gick förbi ett bageri så nu för att slippa känna sig skyldig skulle han dela fikat med någon väldigt speciell.
\"Oh hej Nathan, vad trevligt att du kom förbi\"
Hon var redan på väg att sätta på kaffe och han sjönk bara ner i en stol i köket och slet fram godsakerna ur den bruna påsen.
\"Har du träffat flickan något nyligt?\"
\"Ja, var där på lunchrasten idag\"
\"mår hon bättre?\"
Nathan hade fulla munnen med kaka och nickade medan han svalde
\"Jorå, tror hon blir utskriven senast imorgon så länge psykologen inte har någon annan åsikt\"
\"Oh vad tur att hon inte redan blivit utskriven när hennes bror skulle dit och besöka henne och allt\"
\"Ja det var verkligen tur\" Nathan hade fulla munnen med kaffe när en förvirrad tanke letade sig fram i hans hjärna...vad var det hon sagt... han spelade upp deras samtal ord för ord..

\"Tortyr, barnplågeri... vi borde alarmera det sociala så att dina syskon inte behöver lida\"
Hennes leende bleknade
\"Jag är enda barnet\"
\"Oh, sorry... har halvsyskon över halva jorden själv så jag antar att det är så det är för alla\"

Kaffet sprutade över bordet och han väste
\"Hon har inga syskon\" sedan rusade han ut ur rummet och lämnade en förvånad gammal dam med munnen full av fika bröd.
\"Vad menar han med det\" mumlade hon \"Han var ju här bara för några timmar sedan... hennes bror\"