Det finns en klump mitt i det som
skulle göras fritt och jag kan inte
klandra dig du är för viktig men din
existens gör mig ofri.

Ser en man som står och ropar i en
brunn jag är den mannen ropandes
på något gömt.

Skriften närmar sig något dolt och i
stunden som jag skriver vågar handen
inte skriva det

är en tvångsfobi och ikväll åkte jag
med bil för första gången då du låg i
sängen ensam om du skrikit var jag inte
där tänkte att jag kunnat ta ut mina
sopor.

Så nu skriver jag process mekaniskt
allt har sin tid


men det blödande längtar efter det starka
bultande allting känns förbi


jag går på tå ett liv skörare än glas


brukat längta längtar nu ännu lite mer
längan för viktig

andetagen hålls inne är så förbannat rädd

aktar mig för allt allting kan ju vara förbi