Det var den lilla fjäderlätta ryckningen i
mitten.

Jag ställde formen mitt på golvet.

Här ser ni ser ni mig kvinnan som jag
drömde. Bakom dig sågs världen minska
luften drog sig ur sitt syre.

Två tunga dyra väskor- pang. Ekon som om
kilovis av vikter träffade din asfalt. Ditt liv
er rädsla som om min text var medel er
fernisscha inget annat än ert ordinära sömnspel
- tidsanda. Världen utspridd runt er aska den
som bjuder ut er delar ut vår rekvisita.

Pang. Någon siktar något dödligt mot en tid där
inget levande av världe kan förgås av bristen
utav syre.


Hon känner hur de spröda formar sina fingrar
runt en mynning. Hoppets gärning lika flämtande
som naiviteten hos en nunna.


Hon viskar något äntligen och det får regn att upphöra.


Hennes ben i solen klänningen som smeker livets sötma
minnena.