Kusligt lägger sig mossan som spröda
vingar över marken

Nu är kylan årstid

Samlandet har fastnat i det nät som
inga mänskliga fingrar lyckas trassla
upp

Hon ser samtiden i tjocka stråk av
flyktingar på rygg ser nutiden fastna
mellan vindrutetorkaren, den som
bara torkar torkar utan att få bort det
som skymmer sikten

det går en man längs vägen och han
tappade allt när han sade sanningen
om ondskan

Det går så många sanningar längs
vägarna och de är alla skeppsbrutna


I sofforna uppradade Mot TV kamerorna

Nutidens smålögner i korta klipp om
samveten som utstöter nödvändigheter
om och om igen

som jobbannonser iförda de senaste
snitten. Modeord utan djup.


Vi som ljuger tillräckligt för att stå i
finklänning och få uttala hur tråkig
flyktingströmmen är. Som hade uttalat
sig om något annat om vinden hade pekat

Vad som. Vad som helst.

En bild av Kaspersen i en annan ton på
soffan, i en annan tid, om något helt
helt annat,

Det spelar ingen roll. Någon annan äger
taktpinnen. Någon helt annan någon
som stod och såg på såg med glädje
hur socialismen ramlade till marken 1986


sedan denna nedmontering dessa ord om
samtiden i käcka meningar om val

Vems val har väljarna ännu inte sett

för ögonen är ihopklumpade av detta klet
som fastnat mellan vindrutetorkarna

Det som går fram och åter i en jämn
sövande takt, Sverige som i rytmiska
rörelser mot ett ingenstans

Ingenting. Det är så stilla. Stumt.