Kanske skulle de överleva. Motsatsen otänkbar.

Det otänkbara sitter i stela soffor. Kvinnor hämtar dem
hälsar, för dem till rum.

Det otänkbara har siffror nedtecknade av andra. De följs ofta.

Det psykosociala arbetet inom primärvård. Som en kropp om
samhällets resultat på psyke, de allmännas. Det otänkbaras
mönster som en film även om en mamma och en pappa.


Ingen klär av. Ingen gör kroppen till ett drama. Om statistikens
verklighet som nu är saga. Fragment av hopplöshet och stråk
av något annat.

I dessa rum existerar det en samtid ingen tar sig tid att skåda

Det forskas om metoder till dess att alla metoder samsas om
metodens betydelselöshet.

Det forskas inte om sessioners antal- de otänkbaras själars
valsande mellan dessa kvinnnor. Dessa avbrutna möten
som en skräckfilm om anknytning.

Hon prövar slutets utformning här. Ofta finns beröring sanning

Det är när själen minns kontakten. Låter siffrorna drunkna
som om de inte existerar.

Det inträffar alltid när hon bryter mot lagen. Men ingen
frågar ingen vet att det är i sprickan som de lever dessa
kvinnor där som de otänkbara spränger sina vallar,
bröstet sjunker någon uttrycker med ansikten vridna utav
smärta möter korn av hopp.

Ett hopp som leder oss alla in i relationer. Där vi vågar
fråga om vårt värde.

Ingen frågar.