Fingertopparna som just lämnat vanten
lekte över vinterns vita snö. I skuggorna
som föll stod livets lycka på frambenen reste
sig mot skyn. Det var knivskarpt
och jag undrade hur jag kunnat lyckas glömma.

Alla dessa utan att ta ett enda.
Min gestalt likt spöken längs en regnig allé
av almar. Dessa klara enkla och
den tid då allting kom så lätt.


Hon vakar över det största idag. Håller hennes
skära lilla gestalt så som andra tar i porslin.
Vaktar. Älskar.

I morgonljuset drar hon sig till minnes
varje dag hur ljuvligt det trots allt vore
om hon kunde gömma sig från skammen
på en annan ort.

Kärleken, den största, inget annat än en
påminnelse om hur den mellan man och
kvinna togs ifrån henne. Hur förödande
dess konsekvens blev. Länge. Den rusande
tiden som hon aldrig hann ikapp, den
som till slut gjorde det. Paniken när insikten
slog som spön mot livets allt mer vissnade
blad och grenverk.

Dessa fingrar som idag längtar efter syre.

Se hur de spelar med varje fibers längtan
i en båge som för ögonblicket inte träffades
av skammen.

Kanske att hon skulle våga skratta. Knyta
påsen, trä den på en pinne. Våga ännu lite.

Fingrarna i ljusspel över himlen.

Dina intrasslade i mina. Dina som alltid söker
sig mot håret som du sedan spelar med som
om mina hårstrån äntligen har fått en mening.

Som om jag har fått en mening.