Nathan visste direkt han steg innanför dörren att något var fel. Det var som om luften stönade. Han kastade nycklarna på bänken och hoppade lite på ett ben medan han med ena handen slet av sig skorna, den andra handen hade fullt upp med pizzakartongen.

När han såg henne i vardagsrummet sittandes med pannan lutande mot knäna, hon gungade sakta och hennes rygg darrade av vad han förstod var snyftningar.
\"Men vad har hänt\" han var nästan förstummad, hade han varit borta en kvart? Vad kunde ha hänt på sådan kort tid?
Victoria vände upp ansiktet mot honom, mascaran hade färgat hennes kinder så hon såg nästan sotig ut.
\"Han är död?\"
Nathan hade ingen aning om vem eller vad ...han släppte ner kartongen på rumsbordet och gled ner bredvid henne. Efter en viss tvekan lade han armarna om henne och hennes snyftningar tilltog till full styrka.
\"Berätta Victoria, vem är det som är död?\"
Mellan snyftningar och kvidanden fick han veta att Colin Lexington hade dött i någon slags olycka. För sitt inre såg Nathan mannen som blängde efter dom när de lämnade honom ståendes vid sjukhus entren. Han var ung, yngre än han själv, och även om han verkade göra Victoria illa till mods skar det till att en så pass ung människa dött.

Turligt nog var Nathan van vid tårar på axeln, snor också för den delen och Victoria delade frikostig med sig av båda delarna. Han talade lugnande till henne, försökte trösta samtidigt som han inte visste hur han skulle trösta i ett sånt här fall.

När skakningarna började avta, lutade han henne försiktigt ifrån sig. Hon satt där med svullna rödgråtna ögon, smutsiga kinder och skakande läppar, fylld av sorg och han skämdes. Han skämdes så att han ville skrika, för det enda han såg var hur otroligt vacker hon var. Han kände sig lumpen. Hon gick igenom en stor sorg, hur stor visste han inte men stor nog för att pizzan fått kallna och hans skjorta var omåttligt blöt. Mitt i all den där röran så vaknade någon primitiv del av honom upp, han ville beskydda. Inför hans inre spelades en kort filmsnutt upp Me Tarzan You Jane..Han upptäckte inte att han stirrade förrän hon lade huvudet på sned och stirrade tillbaka, sedan kom kyssen.

Han kunde inte sluta ögonen, han trodde att det skulle vara en automatisk reaktion, kysstes inte folk alltid med slutna ögon? Men han kunde inte, han släppte inte hennes blick samtidgt som han fylldes med smaken av hennes tårar. Plötsligt kände han sig illamående av sitt beteende. Var han så jävla desperat att han struntade i omständigheterna, kvinnan var ju förtärd av sorg... han sköt henne varsamt ifrån sig, men till hans förvåning vävde hon in sina händer i hans spretiga hår och drog honom närmare igen. Jag sjunker.. det var det sista han tänkte innan tankarna slogs av.

***

Lauren satt vid sin flygel och spelade en sorglig melodi. Hon hade gråtit. Colin hade dött, på den där jäkla motorcykeln som han älskade så... och även om hon spenderat mesta delen av sitt liv med att avsky människan kändes det tungt att han nu var borta. Hon hade klätt sig i svart, det var passande när någon nära dog. Hon slöt ögonen och levde sig in i melodin. Hon satt så länge, på ett stadium njöt hon, men på ett sörjde hon. Plötsligt stördes den rogivande situationen av ett ordentligt brak från rummet intill. Hon ställde sig upp så tvärt att den körsbärsfärgade pallen föll bakåt mot den tjocka mattan med en dov dunk. Sedan stod hon fastfrusen och försökte avgöra vad som hänt, innan hon rusade mot den plats varifrån oljudet kommit.

Väl inne i det dunkla rummet fick hon stanna upp för att vänja ögonen med mörkret, men snart nog såg hon sin far liggandes på golvet intill ett omkull vält bord och krashade flaskor. Hade han svimmat medan han försåg sig med konjak? Efter några sekunder av total stillhet kastade hon sig fram mot den till synes livlösa varelsen.

\"Pappa hur är det pappa svara...\"
Inget svar, hans ögon var slutna och han var blek, men hon kände tydligt en puls, hon såg sig desperat omkring och fick syn på en vas med tulpaner. Hon slet ut tulpanerna och hällde den något sörjiga vätskan över fadern Han spottade och fräste men vaknade och hon kunde släppa ut en lättnadesn suck
\"Hur är det pappa lilla?\"
Han stirrade förvånat på henne
\"Oh Lauren... jag vet inte\"
Hon hjälpte honom upp och satte honom mjukt tillrätta i den vita skinnfotöljen som stod närmast.
\"fan...\" han sneglade på henne under lugg, en lugg som normalt var kammad bakåt men nu hängde stripigt i pannan på honom.
\"Vad hände pappa?\"
Han skakade på huvudet
\"JAg vet inte gumman... den där jäkla glömskan igen\"
Lauren tittade oroligt på sin far. Han hade blackouter, hade haft det länge nu och förmodligen satte beskedet om Colin igång ytterligare en. Minnesluckor, hur ofta hade hon inte hört sin mamma Babette tjata om att det var skitsnack, men hon hade aldrig ens försökt förstå sig på sin make, utan när det blev tufft så stack hon och det var nog lika bra det. Lauren strök faderns bleka ansikte med handen
\"Jag ska hjälpa dig i säng så ska du se att allt är bättre imorgon igen\"

***

Marcus hatade sin svaghet. Han hatade att han behövde luta sig mot sin dotter bara för att ta sig upp för några jäkla trappsteg. Han hatade att att han kallsvettades och mådde illa efter dessa jäkla anfall. Han hatade glömskan...

När Lauren äntligen lämnade honom ensam i sovrummet kom tårarna. Först Victoria, nu Colin... Pojken hade inte gjort honom stolt, men att älska honom var ju obligatoriskt... det hörde faderskapet till. Och han älskade Colin, han älskade Lauren... han hade älskat Babette och Victoria med, Babette stack... vad hade hänt med Victoria.

Han gned handen mot pannan. Huvudet värkte som om han hade slagit i det i betong om och om igen. Han stirrade på sängen, den sängen där han älskat med Babette, den sängen där han älskat med Victoria...den borde se inbjudande ut. Den borde ge honom värme och trygghet, men han visste att när han somnat skulle den bara ge honom den tortyr som mardrömmar innebar. Han svalde ett piller och lade sig ovanpå överkastet med kläderna på, bara en liten kort tupplur tänkte han medan han omslöts av en mörk hotfull dimma

***

Victoria skämdes. Hon var skamlös. Hon var knäpp...
När hon fått veta att Colin var borta var det som om någon klippt av det sista vettiga med hennes liv på den överdådiga herrgården med den överdådiga Marcus Lexington och dennes kyliga perfekta dotter. Hon hade läst någonstans att närheten till döden väckte människan vilja att leva, att det inte var helt ovanligt att man i sådanna här situationer hade sex... men att hon skulle höra dit. Hon var uppfostrad att ha lite koll på sitt beteende... hon tittade på honom, han låg slapp och utmattad i djup sömn intill henne. Han hade inte skojat när han sagt att han hade ärr lite här och var, han hade ett par ärr på låret, ett ärr på sidan massa små ärr på bröstkorgen... Han var ingen snygging... fast det kändes fel att tänka så, för hans ömhet och personlighet vägde mer än ett tvålfagert ansikte. Han hade fått henne att känna sig trygg, när hade hon sist varit trygg?

Hur hon än försökte så försvann skamkänslorna när hon iakttog honom där han låg. Hans läppar var särade och hans kinder var fortfarande lite röda efter deras älskog. Hans hand vilade lätt mot hennes mage, hon tittade på hans långa något grova fingrar. Naglarna var avbitna lite här och där och inte ens händerna var skonade från ärr. Själv satt hennes ärr på insidan... de hade inte tillkommit på grund av för mycket promille i blodet... de hade skurits in i henne under en tid av terror...barnet var borta nu... hon hade inbillat sig att hon hört barna skrik om nätterna, men hon visste bättre.

Hon hade redan bestämt sig, hon skulle hämnas sitt barn om det så var det sista hon gjorde. Hon hade försökt leva med vetskapen, hon hade försökt dö undan smärtan... men nu... nu fanns bara hämden kvar.